Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Scott. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W alter Scott
Melodin som Wandering Willie här tar
upp bör ha haft ungefär följande ord
(därest man kan sluta från den
skämtsamma travesti som Robert Burns har på ett
ställe i ett litet tillfällighetsstycke, betitlat
’Inskription på en whiskytumlare’) :
You’re welcome, Charlie Stuart,
You’re welcome, Charlie Stuart;
There is never a flower that biooms in May
That’s half so welcome’s thou art.
Med något litet sinnrikhet borde man
kunna förfäkta, att situationen här
återger Scott (i Wandering Willies skepnad)
i det ögonblick då han utbyter Rokeby
eller The Lörd of the I sle s (sin något
mekaniserade hornpipe) mot det brusande
bravurnumret Waverley, hans hjärtas
hälsning till prins Charlie.
De gamla jakobitiska låtarna gå som ett
diskret och vemodigt ackompagnemang
genom hela Redgauntlet; Charles Edward
själv skymtar fram i romanen ett
ögonblick, fast endast som skuggan av en
skugga; för de sista jakobiterna var han
knappt mycket av en person, endast en
romantisk dröm bortom haven:
It is over the water and far away,
And over the water to Charlie:
Come well, come woe, we will gather and go
Over the water to Charlie.
Men i Waverley är den lyriska tonen
mera ljus; och det finns ingenting
drömskt eller trånande hos den
trubadurgestalt i kjolar, vilken Scott där låter
först höja sin röst i sång till den siste
Stuarts lov. Det är just när upproret
utbrutit, när Waverley ensam är på väg
nedåt från högländerna för att försöka
ordna sina trassliga förhållanden; han
stannar därvid i en by vid en smedja, där han
får sin häst skodd av en hannoverskt
sinnad presbyteriansk smed, vilken är den
förgrämde besittaren av en stuartskt
orienterad gemål, bördig från högländerna.
Denna uppenbarar sig plötsligt för
smeden och åskådarkretsen i full extas:
Innan Waverley hann taga reda på närmre
detaljer, kom en stor, grovt byggd kvinna med
hårda knotiga anletsdrag, ungefär fyrtio år
gammal, rusande in i kretsen, klädd som om
hennes plagg hade slängts på henne med en
högaffel, med kinderna flammande klart röda
där de inte voro nedsmorda av sot och lamprök;
och i det hon vårdslöst lät flaxa omkring i
luften ett tvåårsgammalt barn, som hon svängde
högt i sina armar utan att bekymra sig om dess
tjut av förskräckelse, brast hon med ali sin
kraft ut i sång:
Charlie is my darling, my darling, my darling,
Charlie is my darling, the young Chevalier!
»Hör ni vad som väntar er nu?» fortsatte
den upphetsade kvinnan, »ni eländiga,
krok-ryggiga whig-sluskar! Har ni hört om dem som
nu kommer för att stämma ner ert kackel och
skryt? Pojkarna från bergen är på väg. .. Ni
med ert whig-sladder och presbyteri, ni
kort-snaggade snörflande ynkryggar! Vad tror ni
pojkarna i kilt ska bry sig om era synoder och
prästmöten, era skörlevnadsböter och era
skam-pallar . . . Sko hästen nu bara, gubbe, åt herrn
som har kommit från norr! Det syns lätt att
han inte är av det flata packet som hör till
kung George: han är en tapper Gordon,
allraminst ...»
Detta den stuartska smedfruns lyriska
utbrott är, kan man säga, en vällyckad
realistisk variation av temat i den lilla
franska visa, vilken baron Bradwardine
tidigare i romanen sjunger på Luckie Mac
Learys krog:
Mon coeur volage, dit elie,
N’est pas pour vous, garijon,
Mais pour un homme de guerre
Qui a barbe au menton.
Lon, Lon, Laridon.
Hos Lockhart finnas citerade de sista
versrader från det stuartska upprorets
dagar, som veterligen kommo över Walter
Scotts läppar. Det var när han befann sig
i Italien under sitt sista år, redan
fullständigt bruten av flera slaganfall. Roms
omgivningar besågos en dag, och någon
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
