Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
står av en följd ellipser, så ofullständiga och
hopdragna att de likna veritabla gåtor. Ger
man sig tid att lösa upp dem, finner man i
regel att meningen med det hela alis inte är så
dunkel som den förefallit. Men det kan inte
hjälpas, att intrycket av dikten som dikt till
stor del hunnit förflyktigas, medan man
sysslade med denna poetiska rebuslösning.
Dessutom, även om man erkänner en skalds rätt
att sätta sig över den vanliga logikens lagar,
är detta intet skäl för honom att samtidigt
nonchalera grammatikens: hur egenartat ett
själsliv än är, har man svårt att inse varför
det skall bli bättre och mer adekvat uttryckt,
ifall uttrycken strida mot syntaxen. Och
Birger Sjöbergs originalitet framträder inte
minst på det syntaktiska området. Jag trotsar
någon att bena upp svenskan t. ex. i den ovan
citerade strofen eller i följande, som väl att
märka utgör ett självständigt avsnitt i en av
hans dikter:
Se där! Det vita Centrum!
Med jubel undertryckt i kyrkans tysta väntrum.
Världsmening själv, minsann, av egen mening gjord.
Se mörka myrtenglitt och skära kärleksknoppar!
En axel sammansmidd av vita mänskokroppar,
kring vilken Alltet går av stjärnor och av jord. . .
Man frågar sig även vad det skall tjäna till
att som Sjöberg oupphörligt sätta
substantiven i obestämd form, där språkriktigheten
fordrar bestämd. Ibland kan det ju vara ett
bekvämt sätt att slippa från en obehaglig
stavelse, som vägrar att foga sig in i rytmen
eller passa ihop med ett rim; men ofta saknas
också det skälet, så t. ex. i dessa rader:
Orons eldmetoder svida — det är givet!
Hjärna hon vädrar, hjärta hon flår.
Eller dessa:
I tystnadsringen är mänska fri.
där löper ej tunga galet.
En annan egendomlighet, som man också
kan grubbla över, är Sjöbergs mani att på
de mest oväntade och åtminstone i mitt tycke
omotiverade ställen plocka in orden »liten»,
»lilla» och »små». Naturligtvis kan även det
ha sina fördelar med hänsyn till rytmen ; men
varför inte ibland variera på konfekten och
ta andra adjektiv?
Lyckligtvis består Birger Sjöbergs
originalitet inte bara i dylikt. Han äger också en
originalitet av djupare och mindre lättköpt
slag. Hans mest i ögonen fallande
konstnärliga tillgång är en bildskapande, visuell-fan-
tasi av alldeles egendomlig art och styrka,
vilken ger allt han rör vid, även det mest
abstrakta, en överraskande, frisk och livfylld
påtaglighet. Inte bara många av adjektiven —
»helfet oskuld», »bredmynt anekdot»,
»drömmens sjufärgsgalna forsar» — ha denna
saftiga särprägel, utan också en stor del av hans
mer utförda bilder. Ofta verka dessa
visserligen mest bara ofullgångna och besynnerliga
— »i huvudskåln, den kalla, dentistiskt
sammanfogad harm», »han krälar, med utslagna
möjligheter och blånad auktoritet» o. s. v.;
men i gengäld finner man andra, präglade av
en sådan fantasirikedom och konkretion som
följande:
Men året går som gråa elefanten,
som den, så tungt det gråa året går.
Eller denna bild av krisårens
jobbaratmosfär :
Man väntar snart att kyrktorn skola hojta
igenom moln och skymningar till kyrktorn:
»Kom, låt oss byta klockor!
Vi skola skrämma får med falska klanger!
Men rappt — ty månen sover!»
Eller — kanske den yppersta av dem alla
— denna skildring av hyckleriet och den
byråkratiska, uppstyltade, dödande tristessen på
ett svenskt småstadskafé:
God dag, staty! Pardon staty!
Här hägra prydliga vyer!
Vid småbord knakade en staty,
vid glädjens långbord statyer.
Kopparhand tog
så stelt sitt glas.
Kopparmun log
vid kopparfras.
Blylock klippa — och kulögt le
nu ögon i gjutgodsgamman.
Liv och lycka! Måns Stenbock, se!
Se, Carolus Rex och von Linné
på socklar fröjdas tillsamman!
Birger Sjöbergs fantasi har ett slags
storslagen naivitet, på långt håll släkt med den
som skapade grekernas gudavärld eller våra
folksagor. Allt får för honom kroppslig
gestalt och mänskliga drag, från ensamheten
eller vedergällningen, som bli en sorts mytiska
figurer i modern dräkt, och till tidningarnas
födelsedagshyllningar, vilka trippa fram som
beskäftiga gnomer:
När bladets små banaliteter kommo
med sina gröna kransar traskande —
Denna ursprungliga, man ville nästan säga
omedvetna karaktär hos hans ingivelse får
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
