Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
honom att i sin dikt dra in mycket, både i
fråga om motivval och bildspråk, som hittills
legat hopplöst utanför den gängse poesins
rågångar : ibland hugger han i sten härvid,
ibland och oftare når han alldeles nya och
oväntade effekter. Detta drag gör också, att
fast man i hans diktning gång på gång
skymtar kända förebilder, Strindberg, Karlfeldt,
Fröding — låt vara förvridna, som sedda i
en buktig spegel, men ändå omisskännliga —,
förblir den dock i grunden originell.
Jag nämnde nyss ordet naivitet. I »Fridas
bok» föreföll mig denna ofta betydligt sökt;
men i »Kriser och kransar» återfinns den i
sin äkta, från allt verkligt konstnärslynne
oskiljaktiga form: som okuvligt behov att
tala om allt som upprör diktaren utan en
tanke på, ifall det är »poetiskt» eller inte, och
som fullständig brist på vilja och förmåga
att dölja, hur naken han står i tillvarons
hårda väder och hur storögt undrande han
blickar på de centrala, eviga problemen.
Allt tyder på att titeln »Kriser och kransar»
inte är väld på måfå, utan att en våldsam
kris verkligen skiljer denna diktsamling från
»Fridas bok». Visserligen dyka motiv, som
man känner igen härifrån och från
»Kvartetten som sprängdes», alltjämt upp t. ex. i
»Gantilena comunale» och »I växel
ryttar-vimmel» ; men de ha fått en mörkare färg, en
djupare bröstton med något av ångestfull
skälvning i. Den gemytlige idyllikern finns
inte mycket kvar av. Hans humor har till
största delen förvandlats till satir, vinet har
jäst vidare och blivit ättika. Ibland gripes
han av en sorts förtvivlad furia och sliter
ned förlåterna till höger och vänster för att
visa, vad som döljs bakom idyllen, bakom den
städade borgerliga ytan — så i »Av raka
linjen», där den allmänt aktade gamle
hedersmannen, vars ögon äro »gråa hyggligheter»,
avslöjas som en förskingrare, vilken vitnäst
av ångest raderar i böckerna och endast
lyckas rädda sig tack vare blodfläckade
krigsvinster. Och i en dikt som »Statyernas
samkväm» stegras vämjelsen till en besk
människofientlighet, som nästan kan föra tanken
till Swift.
Det är ju uppenbart, att krigs- och
krisåren bilda den yttre förutsättningen för hela
denna inställning. Det märks så mycket
tydligare som »Kriser och kransar» sysslar mer
med pengar och affärer är någon annan
svensk och för så vitt jag vet också utländsk
diktsamling. Människorna i den ha inte bara
kärlek och solnedgångar att tänka på, de ha
också yrken och arbete och växeltrassel. De
motton, som stå över många av dikterna, äro
inte hämtade från döda skalder, utan främst
från tidningarna: patetiska motton, som i
vardagligt kärv förkortning spegla en värld,
fylld av oro och förvirring. »Kriser och
kransar» bär en intensiv prägel av den tid,
varunder den tillkommit; den nervsjuka,
hetsade mentalitet, som växt fram ur
världskrisens atmosfär av ångest, osäkerhet och
svindel, har ingenstans inom svensk lyrik
kommit till tals så som här.
Men detta är bara en sida hos boken. Där
finnas också helt andra; den spänner över
ett förvånansvärt stort stämningsregister,
från den lyckliga förälskelsen i »Avresa»
eller solspelet av ljusa, luftiga aningar i
»Drömmar famnas» till det stormiga, förtvivlade
patos, som sjuder i »Vid mörka stränder».
Också i de fränt realistiska dikterna kan
pessimismen plötsligt lätta och ge rum för en
stor, gripande evighetssyn, så i
»Kärleksmer-kurius» eller »Ett pinsamt intermezzo».
Satirikerns ansikte är endast ett av dem,
Sjöberg visar i sin bok; det andra är med ett
uttryck av tvekan och skyggt hopp vänt mot
den oändliga rymden och det han drömmer
sig bortom den. »Dödens klädnader», »Från
tidlös frihet —» och »Min fordran är ej
ringa—■» uttrycka vackert och med en hos
Sjöberg ovanlig klarhet urgamla känslor
inför universums gåtor, som diktaren nalkas
med något av ett barns tafatthet, men också
med ett barns och en konstnärs ärliga
omedelbarhet och oförskräckta lust att tränga på
djupet. Märkligast av dessa dikter är dock
den verkligt storstilade »Konferensman», som
bitvis visserligen kaotiskt och oklart, men
mestadels med eruptiv kraft i uttrycken och
sällsynt styrka i den bildskapande fantasin
avspeglar hela tidens feberaktiga andliga
vånda, hela den kamp mellan kristen tro och
världslig klokhet, som tycks bli ett ragnarök
för kyrkan.
Detta försök att komma till klarhet med
Birger Sjöbergs senaste diktsamling har
blivit utförligare än jag avsett; men så är inte
heller »Kriser och kransar» någon bok som
det är lätt att få ett grepp om. Så mycket är
säkert: till de alldagliga hör den inte.
Genom dess strofer blåser en fläkt av stor,
tragisk lidelse och skärande ironi, som vi inte
blivit bortskämda med hos nutida svenska
lyriker. Dessa stammande, brustna, förvirrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
