- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
325

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svensk lyrik

utbrott av ångest och förtvivlan, hånfull
indignation och hjälplöst sökande, djupt
medlidande och aningsfull evighetslängtan
präglas av en gripande ärlighet, som stundtals
kommer läsaren att alldeles bortse från den
på en gång ofärdiga och tillkrånglade formen.
Man avvaktar med stora förväntningar vad
Birger Sjöberg kan ha att ge i framtiden —
inte minst därför att man på sistone i pressen
sett dikter av honom, där de onödiga
konstigheter åtminstone delvis försvunnit, vilka i
»Kriser och kransar» skymma de
obestridliga dragen av genialitet.

Inte heller Erik Blombergs Den fångne
guden hör till de vanliga versböckerna. Den
bärs av ett djärvt, högt uppsåt, som lyfter
clen långt över genomsnittet, och den
intellektuella lidelse och det religiösa patos, som
brinna i dess strofer, äro av en intensitet och
ett klart djup, som övertyga och betvinga.

I Blombergs tidigare dikter kan man
urskilja två olika linjer, som ibland gå jämsides,
ibland tvinnas om varandra, men egentligen
aldrig helt löpa samman. Den ena
framträder i hans tankelyrik, särskilt från de första
diktsamlingarna, med dess abstrakta, halvt
filosofiska hållning, hårt pressade metaforer och
energiska diktion, den andra genomgår som
en mjukt sjungande, romantisk melodi hans
vislyrik. I hans näst senaste samling, »Visor»,
hade denna ton förtunnats till en spinkig
spi-nettklang, och det såg ut som om han vore i
fara att hamna i en småsöt manierism,
påminnande om Falangens stillsamma
stillebensmåleri, ett poetiskt finbroderi, där det
stora anslaget från hans tidigaste böcker
alldeles försvunnit. Men »Den fångne guden»
stryker ett brett streck över dylika farhågor.
För första gången har han här lyckats
övervinna splittringen i sin dikt: de båda
linjerna ha äntligen löpt ihop och förenats. Den
stora tonen har kommit tillbaka, den nervöst
knutna energin i greppet om ämnet och den
höga syftningen ha återvänt; och samtidigt
finns här kvar den artistiska säkerhet och
den mjuka, levande form, som utmärkte de
bästa av hans senare dikter. Någon enstaka
gång kan visserligen genomarbetningen av
stoffet tyckas väl långt driven; så förefaller
mig den glättade, behärskade formen i »Vem
är du, Gud?» knappast gå riktigt ihop med
diktens sönderrivna, anklagande patos. Och
å andra sidan synes mig skalden i en dikt som
»De nakna fötterna» ha missräknat sig på

bärkraften hos den valda symbolen och
därför inte nå den verkan, han åsyftat. Men
dylikt är rena undantag. I stort sett bär »Den
fångne guden» vittne om att den utsökte
artist, som formade de bästa av Erik
Blombergs »Visor», nu sammansmält med den
upproriska, kämpande och grubblande
människan från »Ensamhetens sånger» och
»Människan och guden» ; och den lyrik, som
sprungit fram ur denna förening, äger både
mänskligt djup och värme och den äkta konstens
prägel av slutgiltighet.

»Den fångne guden» är raka motsatsen till
den mer eller mindre idylliskt färgade
vardagslyrik, som på senare tiden med rätt eller
orätt ansetts dominera inom vår yngre
diktning. Den natur, som möter oss här, är inte
någon hemvan täppa, där träden småprata
förtroligt med sina vänner människorna;
fast den är vacker och rofylld, eller rättare
just därför, är den i stället en främmande,
okänslig makt, som i sin övermänskliga —
eller undermänskliga — oberördhet likgiltigt
leende ser förbi ali vår vånda och ångest.
Kärleken är inte äktenskaplig trygghet och
trofasthet, den är flamma och jubel,
besvikelse och tomhet. Och tillvaron är inte
ombonat, inhägnat lugn, den är Jakobs kamp
med sin Gud under ödsligt flämtande
rymder — eller snarare livslånga födslovåndor
under kampen att frigöra den fångne gud,
vi bära inom oss.

Diktsamlingen är i viss mån uppbyggd som
ett skådespel, dess avdelningar bilda de olika
akterna i det äldsta av alla dramer, som dock
ständigt spelas ut på nytt: en människas strid
för att frälsa sin själ. En ångest till döds
talar ur de första dikterna, en mörk, ruvande
ångest, som blint trevar omkring i en själlös,
ödslig värld: ångesten inför tomheten och
meningslösheten i en värld utan Gud.
Medvetandet om att ha förrått det högsta inom sig
själv ger diktaren aldrig ro:

Detta är icke jag,

det är en annan.

Ve mig! hans slappa drag.

Ve mig! den tomma pannan.

Huvud, som förr var mitt,
det enda som Gud mig givit
att lyfta och bära fritt
— dig har jag övergivit.

Slocknad är blickens låga,
brutet är munnens trots,
endast en skamsen plåga
vittnar att du förratts.

325

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free