Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Se lander
Huvud, som ljuset nådde
högt över jordens smuts,
dig jag förrådde
— du som var Guds.
De sista resterna av hemkänsla och
trygghet ha svepts bort av de isiga stormvindarna
under den våldsamma andliga kris, boken
avspeglar :
Jag sade: Här är jorden
och människornas hem,
Det finns ej något annat rum,
ej annan tid för dem.
Då tog du allt ifrån mig
som jorden bar.
Blott evighetens ångest,
blott du är kvar.
Ingenstans finner ban förlösning och svar
på sina frågor. Inte hos naturen: träden
svara honom bara:
Lugnt jag väntar mitt öde, vad jorden än beskär,
jorden, min starka moder, som av sitt bröst mig när.
Vila vi ej hos henne? Varför klagar du då?
Främling, din dunkla smärta kan icke jag förstå.
Inte hos människorna: hela denna
tillvaro har blivit honom främmande och
förhatlig, och han kan inte känna något annat
än vämjelse och förakt, då han betraktar
människornas värld:
Där de sitta och tugga,
snåla om varje bit,
sneglande fräckt och ängsligt
hit och dit.
Där de nalkas varandra,
kvinna och man,
för att som hund och hynda
jaga varann.
Där de förråda varandra
fegt och kallt,
så som funnes ej döden,
så som om deras öden
vore allt.
Hela hans inre ligger naket och kält som
en åker om våren, ensamt och skälvande av
köld i väntan på den store såningsmannen.
Då inträffar undret, den bävande
känslan kommer: numen adest. Men den gud, som
nalkas, är inte en segrande Jehova; det är en
lidande gud, som bär ali världens smärta,
omätligt ensam bland de tigande rymderna,
en fången gud, som vi människor själva
måste befria:
Vi ha hört genom storm och tårar hans blinda,
brusande gråt
och snyftande anat hans stämmas förtvivlade, skygga:
» Förlåt U
Han har skapat oss alla att lida, men han lider och
längtar som vi:
den Gud, som skall frälsa oss alla, kan blott genom
oss bli fri.
I vårt bröst är hans ande förborgad som i gruvan
en ädelsten,
och vi måste ur djupet förlösa dess vita, gudomliga
sken.
Ja, Guds tanke vilja vi slipa, må vår hand bli av
glöden förtärd,
blott det segrande ljuset får stiga som en eld genom
skuggornas värld.
Först då kunna bojorna brista, när den Eviges
blick dem ser
och han svingar sig fri genom rymden, där ett under
bland stjärnorna sker.
Och befriade lyftas vi uppåt på de väldiga
vingarnas brus,
för att smälta tillsammans med honom och bli ljus
av hans eviga ljus.
Men denna gud, vars ångest ger eko i
människornas bröst och som själv våndas
under nödvändighetens blinda tvång, förmår
dock vad människan ensam aldrig förmått:
att ge världen en själ. Den kälbundna
marken tinar, det gröna, lyckliga gräset gror
åter, men i en annan luft än förut, en friare
och högre luft, genomstrålad av oförgängligt
ljus. Och i en följd av utomordentligt vackra
dikter — »Blicken», »Den stumma lyckan»,
»Ett ensamt ljus» — blommar så till sist
denna nya, besjälade värld upp för våra ögon.
»Den fångne guden» är en diktsamling
som vill något. Det har därför varit
nödvändigt att något klarlägga diktarens mening med
sin bok — åtminstone så långt jag förstått
honom. Det har därför inte kunnat hjälpas,
att något kommit en smula i skymundan, som
dock på sitt sätt är det väsentligaste i ali
lyrik: själva klangfärgen, den sammanbitna
energin i »Bergsprängaren», det snyftande,
överväldigade jublet i »Den stumma lyckan»,
den sällsynt klara och sköna psalmtonen i
»Herre, du som allting ser». Det finns många
dikter i samlingen som man särskilt ville
stanna vid: »Den gömda dalen», där ett helt
livs kurva tecknas i en genomskinligt klar
bild, »Dödens ängel», där en hel, paradoxalt
utformad och kanske i viss mån kaotisk, nren
intensivt upplevd världsbild pressats samman,
och kanhända framför allt »Blicken», dä’’
det bästa hos »vardagslyriken» lyftes upp av
en stor känslas vinddrag. De båda första
strofernas parrimmade slutrader komma
möjligen inte riktigt lyckligt, men eljest
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
