Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
tycks mig denna dikt i sin manliga
innerlighet och djupa, rena mänsklighet vara alldeles
utomordentlig:
Bland alla mornar, som jag sett dig vakna,
var ingen annan denna morgon lik.
Jag såg din kropp ge upp sin kamp och slakna,
såg smärtan stelna i ett sista skrik.
När efter långa värkar du fick föda,
då var du nära att förblöda.
Du låg som död, försänkt i kraftlös dvala
och lika vit som bindorna av gas.
Den stackars munnen, som ej kunde tala,
stod visset gul som rosen i ditt glas.
Men dina ögon logo, trofast ömma,
den blicken skall jag aldrig glömma.
Varhelst jag minnes denna doft av eter
och vissna rosor i ett sjukhusrum,
en stråle når mig, ljus av evigheter,
och ger mig mod till dess jag själv blir stum.
Man kan tycka, att dikterna i »Den fångne
guden» äro alltför abstrakta, alltför
svårtillgängliga och lite omedelbara; otvivelaktigt
finns det ett visst berättigande för en
dylik uppfattning. Men då bör man också hålla
i minnet, att det är bra mycket lättare att ge
sin konst en konkret och omedelbart
tillgänglig utformning för den som nöjer sig
med att skapa älskvärda idyller än för den
som strävar att förnya den stora
centrallyrikens eviga motiv. Dessutom tillhör »Den
fångne guden» inte de böcker som ens
försöka att genast komma emot oss med stora
famnen. Det dröjer en bra stund, innan den
sagt sitt sista ord, och ändå är man inte
säker på att det ordet är det sista; för varje
gång man läser om den, djupna perspektiven
och klinga fler övertoner med. Utom Pär
Lagerkvist har ingen av våra yngre lyriker
skrivit något med så hög syftning som »Den
fångne guden»; och inom Erik Blombergs
diktning betecknar den tills vidare avgjort
kul minati onspunkten.
Det är inte lätt att känna igen den forne
Bertil Malmberg i hans senaste
diktsam-iing, Slöjan. Hans tidigare, konstmässiga och
i sin art fulländade poesi liknade en blomma
utan doft — en calla eller kamelia, vit, kylig
och praktfull, men utan doft. Man beundrade
den virtuositet, varmed hans tunga, rikt
fa-cetterade, välljudande strofer voro
uppbyggda, på samma sätt som man beundrar en
g;otisk katedral; men man kände lika litet
lust att bo där, att leva där — om uttrycket
tillåts mig — som att bo i katedralen.
Malmberg stod som Skönhetens överstepräst i ett
människotomt tempel och mässade hymner
till sin stenögda gudom. Ritualen var,
åtminstone till stor del, hämtad från Schillers
och nyromantikernas filosofiska diktning;
men dess språk hade, som kyrkslaviskan eller
koptiskan, under årens lopp förlorat sin
levande värme och känning med verkligheten,
från ett levande språk hade det övergått till
ett kyrkospråk, fullt fattbart bara för det
invigda prästerskapet, och de profana åhörarna
kunde endast lyssna till ordens högtidliga
klang utan att mer än stundtals förstå
innebörden.
Av hela denna hållning finns mycket litet
kvar i »Slöjan». Dikternas form har
radikalt förenklats; de hieratiska åtbörderna och
den invecklade strofbyggnaden har
försvunnit, men samtidigt också det mesta av
glansen och prakten. Åtminstone jag personligen
kan dock inte se annat än att skalden
vunnit mer än han förlorat. Må vara, att han
ännu inte fullt behärskar den nya stilen;
diktionen är inte alltid riktigt säker, de
enstaka orden kunna ibland bryta sig ut ur sin
omgivning, och en dikt kan stundom mer
verka som en lösryckt strof än som ett färdigt,
avrundat helt. Men detta förefaller mig mer
än väl uppvägas av det ökade mänskliga
intresse, Malmbergs poesi fått tack vare att den
nu mera direkt och naket, utan alltför mycket
skymmande utanverk, uttrycker författarens
känslor: dikterna göra inte lika mycket som
förr intryck av praktpjäser, vilka endast stå
där för sin egen skull, vackra men på något
vis sterila, de verka på ett helt annat sätt
framsprungna ur en inre nödvändighet.
Man kan ana vad som framkallat denna
omsvängning: det är insikten om att den
renodlat estetiska synen på världen är alltför
enögd och inte når in till det väsentliga, att
skönhetsdrömmen är en alltför lös grundval
att bygga ett liv på. I »Slöjan» talar en man.
som förlorat fotfästet, en färdig man, som
har ungdomen bakom sig och nu står där
med tomma händer och i vanmäktig ångest
känner luften kallna och mörkret tätna
omkring sig. Han har trott för mycket på
illusioner; och alltjämt äro de det vackraste i
livet för honom — men nu tillhöra de
oåter-kalleligen det förflutna. Barndomen var
lyckligast : då voro illusionerna verklighet, och
den andra, den grymma och kalla verkligheten
hade ännu inte visat sitt medusaansikte. Ung-
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
