- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
328

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. II - Hölderlin: Solnedgång, Avbön. Översättning av Elof Hellquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Se lander

dömen, det var ett flyktigt sken, en lek,
tanklöshet och dårskap:

Även jag hört vindar dansa,
även jag hört böljor tona.
Även mig fick du be kransa,
ungdom, ungdom,
dårars krona.

Och mandomen, sedan slöjan framför
verkligheten remnat, är bara förlamande ångest,
ensamhet, tomhet, fallande löv:

Nu är den timine slagen, då du hör,
hur allt omkring dig dör och dör,
hur lövens prassel vid din fot
ät som ett varsel och ett hot:

»Allt skall du återbära,

som stått ditt hjärta nära.

Allt skall du ge igen — — —»

och då du stundom ser på dina kära

och spörjer bävande: »Hur länge än?»

Ett beklämmande, nästan ohyggligt
sinnestillstånd — och ändå förefaller det mig på sitt
sätt mer fruktsamt än skaldens tidigare
irrande i den estetiska betraktelsens ändlösa
spegelgallerier. Den själ, som möter oss i
Slöjan», ligger naken och tom som en
trädes-åker: en åker, ur vilken kanske redan nästa
vår något grönt och friskt kan gro.

HÖLDERLIN

Solnedgång.

Var är du? Lik i yrsel min själ är fylld
av ali din glans, ty nyss har jag lyssnat till,

hur solens unge gud i gyllne
toner mig sände sin aftonhälsning

på himmelsk lyra, hört, huru skog och berg
kring nejden återljödo av hans musik.

Dock — nu till fjärran folk han dragit,
folk, som än veta att honom ära.

A v bön.

Helga Väsen! din ro, gyllene gudaro,
störde jag ofta nog, och av de kval, som grott

djupt i sargade hjärtat,
alltför många du lärt av mig.

O förlåt mig och glöm! liksom det moln, som drar
tysta månen förbi, hädan jag går, men sen —

alltjämt glänser i kvällens
höga stillhet ditt milda ljus.

Elof Hellquist.

328

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:07 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1928/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free