Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
menat något med det. I själva verket ger oss
den konstnärstragedi, vars ytterkonturer han
dragit upp i historien om kompositören Fritz
och hans svek mot sin ungdomskärlek,
förklaringen till mångt och mycket i
Schre-kers eget väsen, sådant detta tagit sig uttryck
också i musiken. Reducerat till programtes
skulle innehållet i Klangen i fjärran kunna
formuleras så: den till kramp och frenesi
drivna vilja till konstnärligt skapande, som
i högmodig självtillräcklighet för
chimären-verket åsidosätter allt annat i livet, egen
lycka likaväl som andras, är dömd att förbli
ofruktsam, därför att den förgiftar själva
urkällan till ali konst, kärleken till livet självt,
det ödmjuka och förutsättningslösa
anammandet av vad det har att ge. Så till sin spets
skulle kanske Schreker själv icke vilja driva
tendensen i pjäsen, därtill står han i ett
alltför sentimentalt förhållande till sin egen
hjälte. Men det är icke desto mindre summan
av vad den har att lära oss. Mer än Schreker
kanske anade eller vågade göra klart för sig
då han skrev Klangen i fjärra.n har Fritz’
öde blivit hans eget. Hans ärelystnad har
varit att skapa Det Nya Musikdramat, som vi
alla sukta efter. Allt har han satt in på
detta mål: en osedvanligt rik musikalisk
naturbegåvning, en lärdom och ett tekniskt
kunnande som beteckna toppunkten av vår tids
samlade musikaliska erfarenhet, en okuvlig
energi, ett icke rikt men häftigt och
brännande temperament, ett febrilt intellekt, som
ständigt är berett till nya kombinationer.
Blott ett synes vara honom förmenat:
omedelbarhet, naturlig, frisk, verkligt personlig
ingivelse — med ett ord konstnärlig
skaparkraft i djupare mening. Är icke den
tragedien också en hel generations: vår egen och
deras som gått närmast före oss?
Om vi alltså med respekt och utan minsta
självförhävelse lyssnade till Klangen i
fjärran, dels därför att den är en manifestation
av en allvarlig konstnärlig vilja och ett verk
av en rikt begåvad musiker, dels därför att
den både på gott och ont har något att säga
om vår egen tid, kan ingen välvilja i
världen överskyla de brister som numera göra
den praktiskt taget onjutbar som spelopera,
åtminstone utanför Tysklands gränser. Den
ur publiksynpunkt — en på teatern när allt
kommer omkring icke alldeles oberättigad
synpunkt — svåraste av dessa brister är väl
dess pretentiösa och lärda tråkighet. Ser man
saken mera konstnärligt är det bristen på en-
hetlig stil som stöter mest i libretton som i
musiken. Pjäsen börjar som en realistisk
dram i småborgerlig miljö, någonting i stil
med Charpentiers Louise alltså. Fritz
förklarar för sin älskade, Grethe, dotter till en
försupen småhantverkare, att han måste
överge henne för att fullfölja sin konstnärliga
mission. Efter denna tëte-à-tëte mellan de
båda älskande följer en talangfullt och
roligt gjord burlesk-komisk ensemblescen, där
fadern bjuder ut sin dotter till en mer än
tvetydig krogvärd, ett stycke programmatisk
naturalism och så till vida en djärv nyhet
inom operan för tjugu år sedan. Ovanpå
detta följer en romantiskt patetisk episod vid
en enslig skogssjö, dit Grethe flytt för att
göra ände på sitt liv. Den scenen är
onekligen vacker och effektfull både dramatiskt
och musikaliskt, den starkaste i hela operan.
Från dess trolska vildmarksstämning kastas
vi i nästa akt in på ett larmande danspalats
i modern Berlinerstil, egendomligt nog
förlagt till det i våra dagar så sedesamma
Venedig, där nu Grethe firar triumfer som en
demoniskt skön nattens drottning,
kringsvärmad och tillbedd av en hord mer eller mindre
imbecila och dekrepita vivörer. Med äkta
tyskt docerande pedanteri, fullkomligt fritt
från varje spår av verklig humor, men icke
utan ett visst välbehag, utmålas här lasten
för oss i dess olika mer eller mindre
pittoreska uppenbarelseformer. Det hela blir
något mitt emellan nervkittlande
sensationsdramatik à la Wedekind och banalt revy-show,
det senare dock kanske till en del beroende
på den uppsättning stycket fick hos oss.
Plötsligt dyker Fritz upp på arenan, och de scener
som nu utspelas mellan honom och Grethe
tangera det gymnasistmässiga i sin naiva
teatraliska tårmildhet och oäkthet. Sedan det
äntligen gått upp för Fritz vad Grethe
numera är för ett slags dam, förskjuter han
henne ånyo, och akten mynnar ut i en
orgiastiskt vild final, kompositionstekniskt sett
en av operaais glanspunkter.
Slutakten för oss först till kaféterrassen
utanför den teater, där premiären av Fritz’
äntligen fullbordade opera går av stapeln.
De första akterna vinna publikens
bevågenhet, få vi höra, men den sista faller igenom.
Grethe, som nu sjunkit ned till gatflickans
nivå, är närvarande vid uppförandet, som
gör ett starkt intryck på henne och luttrar
hennes fördärvade själ. Scenen utfylles av en
rent realistisk miljöskildring, i vilken Schre-
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
