Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
de goda och tilltalande egenskaper som
utmärka de tidigare novellsamlingarna, men
den är litet tunn och blek; författarinnan
har inte riktigt lyckats att fylla ut det större
formatet.
Bland debuterna märker man Elsa
Carlssons Ett dagsverke, en god och vederhäftig
folklivsskildring från Dalsland, och Vilhelm
Mobergs Raskens, en småländsk
soldathistoria från indelningsverkets tid, som har både
bredd och must. Båda äro bekantskaper väl
värda att göra.
Som romanförfattare har Fredrik Böök
också debuterat. Boken heter Sommarleken
och är just det som titeln anger: ett soligt
divertissement, präglat av författarens
humör. Det är en berättelse över temat »pengar
göra mannen», inte så litet erinrande om
Gottfried Kellers Seldwyla-novell »Kleider
machen Leute». De ypperliga
miljöskildringarna komma en nästan att önska att Böök
läm|nat romainformen och i stället skrivit
»Dichtung und Wahrheit» om sin ungdoms
Kristianstad. Hjältens, Ossian Renés, plats
hade då intagits av en mer betydande gestalt,
och i memoaren hade Böök kunnat röra sig
friare och fått bättre utrymme för sitt
starka mångskiftande ingenium.
I det följande skola vi sysselsätta oss med
ett urval av de här nämnda böckerna, för
att senare eventuellt återkomma till en och
annan av dem som vi nu ej hinna att
närmare betrakta.
Man kan, när man sträckläser nyare
svensk litteratur, få det intrycket att det är
ont om romanämnen nu för tiden. Det
skrives bondeskildringar och småstadsromaner;
det är de mest omhuldade arterna för
närvarande. Endast undantagsvis händer det att
någon —- såsom Fabian Månsson och nu
senast Ivar Ljungqvist — tar upp ämnen ur
vår historia. Det moderna samhällslivet i
hela dess komplicerade och problematiska
existens vågar sig egentligen ingen på att
skildra; kanske det bland samtida författare
bara är Sigfrid Siwertz som är vuxen
uppgiften. Satiren ligger i allmänhet inte för oss
svenskar, och Röda rummet är fortfarande
ett ouppnått verk. Tyvärr, det skulle
behövas en hänsynslös bok som sprätte upp alla
de kulturella och politiska lögnerna. De få
nu frodas tämligen ohejdat, och dö de, så
är det därför att de spricka av sig själva.
Det råder verkligen trängsel kring vissa
omtyckta romanämnen. Härom året skrev
Hjalmar Bergman en berättelse som han
kallade Chefen fru Ingeborg, och snart
därpå Marika Stjernstedt en som
benämndes Fröken Liwin. Båda handla om
ensamma och självförsörjande kvinnor — den ena
änka, den andra ogift — och om deras
erotiska liv. Det var tragiska historier —
Bergmans med en tillsats av hans specialitet i
kuslighet — som slutade olyckligt. Fru
Ingeborg, den duktiga innehavaren av en
stockholmsk mode- och konfektionsfirma,
förälskade sig i sin dekadente svärson — ett
riktigt elände till karl — och gick först
själsli-gen under och sedan kroppsligen. Fröken
Liwin, värderad avdelningsföreståndare i ett
stockholmskt textilföretag, ägde ett oäkta
barn med en vulgärt tjusig musiker. Hon
hade tillfogats ett oläkligt sår, och man fick
bevittna hur hon så småningom frättes sönder.
De nya romaner som dessa två produktiva
och rutinerade författare samtidigt ha
utsänt uppvisa ännu större likheter. De handla
om äkta makar i medelåldern, om nötningen
i det dagliga samlivet, om missförstånd och
husliga scener, om skilsmässa och försoning.
Låt oss betrakta dem närmare, det rör ting
som kan intressera oss litet var.
Resning i målet har samma egenskaper som
så fördelaktigt utmärkte Fröken Liwin. Den
är väl berättad, lugnt och säkert samlar
författarinnan trådarna i sin hand, och utan
att slappna i greppet fullföljer hon sina
syften. Följden är att man läser den till slut
med bibehållet intresse, ja med spänning.
Detta trots att Marika Stjernstedts stil inte
är på något sätt lysande eller eggande. Den
är saklig, men ibland ganska otymplig. Ur
romanens början må som prov en avdelning
citeras:
På en vid omkrets utanför det
verksamhetsområde som ordningsenligt behärskades av Lobo lasarett
och därmed av dess överläkare, konvergerade mot
honom utstrålningen av förhoppningar, förtroende,
tacksamhet. Bland samtliga landets kirurger i
landsorten kan sägas att han var den, eller en av dem,
som mest fäst uppmärksamheten vid sig, tack vare
några av honom i sällsynta oeh komplicerade
sjukdomsfall företagna, osedvanligt djärva ingrepp, vilka
lyckats. Han hade beskrivit dem i vederbörliga
tidskrifter; han skrev väl, inte blott sakligt förtätat,
men också med en viss elegans.
Det kan inte kallas skön prosa. — I det
följande heter det om överläkaren att han
påstöttes att söka sig till ett större lasarett,
och om hans doktorinna, att hon var »en obe-
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
