- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
374

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Algot W er in

tydlig, anspråkslös, några tilläto sig säga
enfaldig varelse, visserligen en kvinna av
tämligen fagert yttre, eller vüken åtminstone som
ung ägt de ljushylltas fräschör, men utan
förmåga att göra utseendet gällande». Det
är ledsamt att konstatera dylika fläckar i
stilen.

Den mäktige överläkaren i Lobo heter
Oriel Liwin och tillhör den från Marika
Stjernstedts närmast föregående roman
kända, strängt pliktmedvetna
ämbetsmannasläk-ten Liwin. Liksom fröken1 Elma Liwin har
han fått en korrekt och minutiös uppfostran
i hemmet. Ur hans barndom meddelas en
episod. Han hade en skolkamrat och vän, som
hette Anders Martell och som var son till en
klensmed i staden, där Oriels fader var
borgmästare. En söndagsmorgon kom Oriel
till det Martellska huset i stadens utkant och
fick då se sin kamrat stå ute på gården med
blottad överkropp och tvätta sig i ett
emal-jerat handfat, placerat på en stol. Han
frustade och levde, så att vattnet stänkte runt
om och glittrade som kristaller i solen, och
när han var färdig tog han tvättfatet och
slängde dess innehåll i en bred stråle ut över
gräsplanen. Den väldresserade Oriel greps
av avund vid synen. — Det är en ypperlig
Seen. Liksom i Fröken Liwin, där den
minnesvärda musikerfamiljen Murius utgör en
motsvarighet till det Martellska hemmet,
ställas tvenne världar mot varandra, den
förnäma tråkighetens och den småborgerliga
och bohemiska livsglädjens.

Oriel Liwin har gjort en god karriär, han
är ansedd, ja avgudad (framförallt av
kvinnorna), men han lever i ett omaka äktenskap.
Hustrun är, som vi hört, obetydlig. Frågan
är om inte författarinnan gjort henne så
enkelt funtad, att det i längden blir svårt att
intressera sig för hennes öde. Vid
underrättelsen om dottern Barbros, enda barnets, död
ter hon sig i varje fall så blottad på djupare
känsla, att man knappt tror att det är sant.
Denna dotters historia är utspelad när
romanen tar sin början; den har mynnat ut i
förfall och självmord. Den är på det hela
taget ganska oklar och utgör ett svagt parti
i boken. Vid begravningen uppenbarar sig
Ann Martell, en dotter till doktor Liwins
barndomsvän, nu en berömd konstnär. Hon
har känt den döda och kommer nu för att ge
hennes föräldrar en ny och bättre bild av
henne, för att göra resning i målet. Hon är
den moderna kvinnan i sin prydnad, väl-

klädd, intelligent och oförfärad — en
mycket tilltalande person. Efter hennes berättelse
te sig visserligen Barbros karaktär och öde
fortfarande töckenhölj da för läsaren. Men
Oriel Liwin får klarhet i en annan sak; han
kommer under fund med att hans gifte varit
alldeles förfelat och att han här mött en
kvinna som är hans jämlike, som passar honom.
I samma veva lossas banden även från den
andra partens sida. Fru Liwin, som inte
längre härdar ut med sin mans kyla och
despotism, söker tröst hos en medelålders
husläkare, en god och beskedlig människa.
Makarna skiljas och gå att på var sitt håll söka
en sen lycka.

Kerrmans i Paradiset är som sagt också
en äktenskapshistoria. Kerrmans, det är
Jonas Kerrman och Helen Bourmaister, de
två ungdomarna som vi stiftade bekantskap
med i Hjalmar Bergmans föregående roman,
de som råkades en vår i Paris, som kysstes
första gången i Jardin des Plantes och
förlovade sig på bokens sista sidor. Paradiset
är ett rum i det Bourmaisterska huset,
behängt med gobelänger som framställa Adam
och Eva i lustgården. Där brukar man dryfta
viktiga familj e- och affärsangelägenheter,
och där avgöres firman Arnfelt, Bourmaister
& Co: s öde.

När berättelsen börjar ha Kerrmans varit
gifta i många år och äga barn i skolåldern.
Stora saker förehavas. Det är fråga om vem
som skall efterträda Jonas’ svärfar som chef
för firman. Meningarna äro delade, och
barometern visar på storm. Vi få följa det
diplomatiska spelet mellan de olika
intressenterna och bevittna själva
sammandrabbningen, som äger rum i Paradiset. Detta är
den ena av bokens två huvudhändelser. Den
betitlas »En fallen ärkeängel», och hjälten
däri heter Mikael Arnfelt, en stor mans
urspårade son, sjukligt njutningslysten, skön,
genial och excentrisk: en karaktär av det
slag som man förr i världen kallade byronisk,
men som vi här hellre må kalla bergmansk.

Den andra händelsen i romanen, med
åtskilliga trådar förknippad med den förra,
utgöres av en kris i Jonas och Helen
Kerrmans äktenskap. Det börjar med lätta och
obetydliga ting, men av snöbollen blir
hastigt nog ett stort skred. Händelsen bär i
romanen rubriken »Den ljuva judinnan». Det
förhåller sig nämligen så, att den döde
Mikael Arnfelts f. d. fästmö, bördig från Ham-

374

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free