Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
ställning om dess innehåll. Man tvekar inte
att kalla den betydande; de förhoppning-ar
man sedan gammalt ställt på denne
författare har han här fullt infriat.
Det finns sidor hos Gustaf Hellström som
inte äro omedelbart tilldragande. Hans första
novellsamling hette Ungkarlar och återgav
mycket av den gamla Lundabohemens språk
och anda. En ungkarlsmässig syn på livet har
dess författare egentligen alltid behållit. Han
är cynisk, hans språk har ännu kvar något
av den »soignerade brutalitet» som Bengt
Lidforss talar om i en karakteristik av
Hellström. Han är därtill intelligent och verserad,
en skolad iakttagare och en kylig bedömare.
I Kuskar och Kring en kvinna kommo hans
bästa egenskaper som berättare till synes.
Bengt Blancks sentimentala resa visade sig
däremot vara ett missgrepp. I den därpå
följande Amerikaskildringen Ett
rekommendationsbrev var berättelsetråden helt tunn och
tilldrog sig vida mindre intresse än den räcka
kritiska betraktelser som den en smula löst
knöt samman. Det såg ut som om den
skarpsynte och briljante tidningskorrespondenten
skulle ta loven av berättaren. En man utan
humor, den stora utvecklingsromanen i tre
delar, blev inte riktigt det man väntat.
Författaren stod inte fri gentemot sin hjälte, och
sista delen, den lundensiska studentskildringen
Sex veckor i Arkadien, verkade styckevis
journalistiskt referat.
Efter att ha följt Gustaf Hellström till
denna punkt blir man överraskad och till slut
imponerad av den digra romanen om
Snör-makare Lekholm. Här har journalisten makat
sig undan, och berättaren rör sig fritt i en
värld som är hans egen skapelse, och som så
småningom muras upp för läsarens ögon.
Småstadsberättelsen lyftes till
samhällsskildring av en författare som genom mycket
vistande i andra länder förvärvat förmågan att
se sakerna utifrån, i stort.
En medelålders man, en svensk-amerikan,
sonson till snörmakaren, är den som samlar
hop materialet. Han är personligen färglös,
men fyller sin uppgift som iakttagare. Han
har erfarit åtskilligt; någon tid har han i
Lund levt »den universitetsestetiska
njutningsmänniskans småstadsraf finerade liv:
bibliotek i praktband, täta köpenhamnsresor,
feinschmäckeri, vinexpertis och med några
ord ur Lögnens förfall som valspråk: Det
svåraste av allt är att göra ingenting. Detta
är på några rader en sammanfattning av Sex
veckor i Arkadien och kan vara tillräckligt
om det ämnet. Vidare har han bakom sig en
förfalskning, en rymning till Amerika, ett
äktenskap och en skilsmässa. På ett ganska
övertygande sätt visar nu författaren hur hos
denne man i exilen ett behov uppstår att
klargöra för sig familjens och därmed också hans
eget öde. Händelser ur hans barndom och
ungdom stiga fram, och i början kretsar allt
kring honom själv, olycksfågeln och
rymlingen. Men efterhand kräva de andra
medspelande i dramat mer och mer av hans intresse.
Ovanpå anfall av depression, orsakade av
samvetskval vid tanken på den bedragne
fadern, gräver han ivrigt efter minnen som
kunna kasta ljus över hans närmaste,
föräldrar, syskon och farföräldrar, och över hans
förhållande till dem. Så vidgas perspektivet.
»Hans eget öde hade fått en bakgrund i
släktens, inrangerats i ett större och djupare
sammanhang. Och så hade det under årens
lopp kommit sig, att de konstlösa tonerna från
dessa skröpliga instrument, honom själv
omedvetet, samlat sig till en helhet, i vilken
de enstaka händelserna och individuella ödena
alltmer tycktes honom smälta samman till en
livets fulltoniga melodi.»
Den Lekholm som är bokens centralfigur
levererar i sin glans’ dagar uniformssnören åt
Vendes artilleriregemente i Kristianstad. Han
lever i en militärisk stad, har ett nära nog
militäriskt yrke och är egentligen en hjälte.
Han har nämligen varit med i första
slesvig-ska kriget, i affären vid Kolding, och där gett
ett plötsligt prov på tapperhet. Men han ser
inte alis ut som en hjälte; han har något av.
Sven Duvas enfald och Don Quijotes
skepnad, och han anses i hemstaden för ett
original. I mycket är han typiskt svensk. Han är
trög, men full av hetsighet, en känslo- och
fantasimänniska, lättlurad, utan
människokännedom. En man som har sina ryck och
plötsligt slår ett stort slag, men som saknar
ihärdighet. En yverboren, som drömmer
storhetsdrömmar, borstar upp knävelborrarna och
tar på sig en tyngre rustning än han orkar
med; en avdankad hjälte, som försöker leva
i nivå med sitt stora förflutna. En fattig slarv,
som i alla fall har den där stålfjädern i
kroppen som Almqvist talar om i Svenska
fattigdomens betydelse.
Denne Lekholm får i sin ljusa svenska
idealism den tanken att först hans yngre
bror och sedan hans barn skola erövra den
vita mössan. Det slår illa ut, brodern blir
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
