Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Antikt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antikt
dan av hans verk, skulle man kunna finna
något i viss mån jämförligt hos Snorres
norska kungar; man skulle i det fallet till
och med kunna leta upp paralleller mellan
vissa gestalter hos dem, som t. ex. mellan
Eumenes och Sigurd Slemmedjäkne eller
mellan Pyrrhus av Epirus och kung
Magnus Barfot. Den senares sentens innan han
drar mot Skottland och Irland — »kungar
äro inte till för att leva länge på jorden
utan för att skaffa sig ett berömt namn»
— är besläktat med vad Pyrrhus säger
hos Plutarchos, när han mediterar över sin
förestående härfärd till Apulien och Sicilien.
Snorre och Plutarchos ha också båda
förmågan att beträffande åldriga och ovissa
ting, där traditionen är sparsam och
mot-sägelsefylld, kunna åstadkomma en
välarrangerad och livfull framställning, delvis
tack vare sin stora hemmastaddhet i poesi:
hos Plutarchos kommer i sådana fall något
citat från Archilochos lika väl till pass,
som när det hos Snorre betryggande heter:
»Så säger Hornklove...» Men Snorre hade
i sitt verk vissa noga bestämda gränser
uppdragna för sig, om inte av annat så av sitt
material; krig, poesi och kung Olaf den
Heliges underverk äro de ting han väsentligen
har att röra sig med, och om fredliga
herrar vet han inte mycket att säga. Plutarchos
däremot är lika väl underrättad beträffande
människor av de mest olika slag och
avhandlar med samma intresse åldriga lagstiftare
som Lykurgos, Numa och Solon,
vältalare och litteratörer som Cicero och
Demosthenes, rätvinkliga moralpedanter som Cato
den yngre och, Brutus, en dyster humorist
som Sulla, ljusa äventyrare som Alkibiades
och Demetrios Stadsbetvingaren,
samhällsreformatorer som Grachherna och Kleomenes
av Sparta, visa gamla original som Cato
den äldre, Fabius den sölande och Phokion.
Något speciellt intresse för krigiska ting
synes han inte ha hvst; hans omnämnanden
av dylika äro i allmänhet summariska och
ofta inte hållna i någon särskilt heroisk ton.
När han i biografien över Demosthenes
kommer till slaget vid Chaironeia, där
Greklands frihet förlorades, inskränker han sig
till att berätta två belysande anekdoter, en
om Demosthenes, en om kung Filip. Den
förstnämnde, som ivrigt eldat till kriget, var
till en början själv med i slaget; men, som
Plutarchos något maliciöst påpekar, hans
uppförande där var inte fullt i nivå med
hans bragder på talarstolen, ty när
makedo-nierna på allvar började tränga på, greps han
av missmod och drog sig i rask takt undan
ur stridsvimlet samt kastade till och med
bort sin devisprydda sköld för att kunna
springa lättare. För honom gick det alltså
på ärans fält inte, bättre än för en. annan
berömd litteratör, nämligen Horatius, som
själv talar om hur han sprang vid Philippi.
När dagen vid Chaironeia andats, var
naturligt nog Filip av Makedonien vid ett
briljant lynne; på kvällen, när allt var lugnt och
sedan han en god stund förfriskat sig,
trädde han ut ur sitt tält och dansade drucken
en solodans på slagfältet — ej olik en
majestätisk asgam, kan man förmoda, flaxande
omkring i skymningen bland kadavren —, i
det han framsade ingressen till athenarnas
krigsförklaring mot honom, vilken han
skan-derade som en katalektisk tetrameter och
muntert stampade takten till: Demosthenes,
Paianier, har väckt förslaget härom. Detta
är en seen som man tycker bort framkalla
allsköns betraktelser hos en moralist; men
Plutarchos omnämner saken så knapphändigt
som möjligt, och mera säger han inte om
Chaironeia.
Långt kraftigare har på ett annat ställe
hans fantasi påverkats av en kuriös detalj i
sammanhang med den tilldragelse, då det
makedoniska oket officiellt lyftes av från
grekerna, ungefär hundrafemtio år efter
Chaironeia, och deras frihet till namnet
återgavs dem. När Titus Flamininus hade slagit
makedonierna vid Kynoskephalai och
därefter ordnat förhållandena i Grekland,
ansåg han sig böra bereda grekerna en glad
stund och lät därför för den församlade
menigheten vid de isthmiska spelen genom en
härold uppläsa en skrivelse, vari ett stort
antal välartade grekiska samhällen förklarades
erhålla sin fulla självständighet såsom en
gåva av romarna. Sedan den
feststämda menigheten bragts att lyssna till
härolden och efter en andra uppläsning tillfullo
förstått innehållet i hans budskap, uppgav
den ett samfällt rop, — ett anskri av glädje
så fruktansvärt, att ett antal kråkor, som
råkade befinna sig i flykt fram över
festplatsen, huvudstupa tumlade döda till marken.
Hunnen så långt, hejdar sig Plutarchos och
tillverkar innan han går vidare ej mindre än
tre olika naturvetenskapliga hypoteser såsom
en provisorisk hjälp till förklaringen av ett
så anmärkningsvärt fenomen. Antingen kun-
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
