Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Antikt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ant i k t
en stor och ståtlig bas och på den en altarlik
upphöjning, och att detta är Themistokles’ grav. Han
tror sig finna stöd för sin uppfattning i följande
verser av Platon Komikern:
Din grav blir redd omsider på en fager plats;
var handelsskuta vitt omkring skall hälsa den,
vart fartyg, som går ut och in, skall du få se,
åt snabba segels tävling skall du glädja dig.
Themistokles’ ätt åtnjuter vissa förmåner i staden
Magnesia, vilka bevarats till våra dagar: de
innehades senast av Themistokles från Athen, som var
min vän och kamrat vid Ammonios’ filosofiska
föreläsningar.
Ett värdefullt drag bland andra i denna
översättning är att de i texten ofta
förekommande poetiska citaten — ting som i dylika
fall ofta i överflyttad gestalt te sig som
döda punkter — genomgående meddelas i en
mycket tilltalande form.
Värmd kanske av sysslandet med
Plutarchos, har Ivar Harrie prövat på att själv
försöka sig i en något liknande genre och
har åstadkommit en essaysamling, Athenare,
omfattande representativa kulturbärare från
sjätte till fjärde seklet. Detta är en vacker
bok, grundad på väl behärskad lärdom och
skriven med en litterär omsorg som knappt
kan sägas vara vanlig. De gestalter som
presenteras höra övervägande till de största:
Solon, Aiskylos, Thukydides, Epikuros;
Menatider är också med, en författare förr
övervägande känd genom hörsägner men nu
bättre bekant genom papyrusfynd; slutligen
Isokrates, talaren, som Sokrates en gång
kallade »den vackre Isokrates» men som här
på ett meddelat porträtt gör ett skäligen
bekymmersamt intryck, vindögd och ljuv som
ett stycke förkroppsligad skenhelighet; —
han lär trots allt ha varit en ärans man.
Alla dessa avhandlar författaren på ett
angenämt och medryckande sätt, personligt
intresserad av vad han skriver, med en stil
av virtuos art som ofta åstadkommer
särdeles goda effekter, — en stil som är mjuk,
fullartikulerad, brett böljande, stundom
kanske en smula forcerad med klang av
högtidstal. Om författaren vid rena
skildringsmoment unnat sig vilostunder i ett lägre
register, hade de retoriska tingen på punkter där
det gällde kunnat bättre komma till sin rätt.
En sådan stil har sina risker: läsaren blir
bortskämd och benägen att klanka så fort
minsta sak slår slint. På ett ställe heter det
att Thukydides’ verk ansågs föråldrat vid
sin framkomst och endast lästes av en och
annan lätt antikverad gentleman som
Xeno-phon; av mera verserat folk i Athen
förnams dess anda »som en isande och
vämje-lig pust ur en övervunnen urtids kaos».
Metaforen är här säkert för stark: vämjelig
kan pusten under inga omständigheter ha
varit. Eller låt oss till och med antaga att
den var det: någonstans vill jag minnas mig
ha sett att någon dansk kritiker vid första
läsningen av J. P. Jacobsen fann denne i
hög grad vämjelig och efter ett par sidor
greps av konvulsioner av fysiskt illamående:
något likartat fenomen är ju tänkbart inför
litteratur av vilket värde som helst, om man
får fast på en läsare av rätt slag, — kanske
även inför Thukydides. Likväl är uttrycket
ifråga otillfredsställande, dels emedan det
i sitt sammanhang nödvändigt leder tanken
till något unket, kärrartat eller ruttnande —
och just den nyansen av odör kan ändå
Thukydides’ verk svårligen ha haft för någon —,
dels emedan läsaren genom ett så starkt och
precist attribut riskerar komma på den idén
att författaren själv, om också endast för
ett ögonblick, förmår identifiera sig med de
vämjda läsarna och finna något berättigat
i deras värdering. Men nog med betraktelser
om stil; en bok med så driven
framställningskonst lockar i viss mån till sådant.
Thukydides vederfares för övrigt i den
utmärkta essayen om honom full rättvisa. Hans
verks byggnad och egenart bli förtjänstfullt
karakteriserade, och dess ledande ideer tagas
fram i ljuset. Kanske betonas något starkt
den brutala sidan av hans politiska
åskådning. Makt är rätt; allt är tillåtet som är
praktiskt ändamålsenligt: äta eller ätas —
så blir ungefär summan av hans filosofi
beträffande förhållandet stater emellan.
Skillnaden i det fallet mellan hans filosofi och
t. ex. Cesare Borgias blir i själva verket
liten eller ingen. Likväl är det tydligt att ett
avsevärt svalg är befäst mellan dessa båda i
fråga om politisk moral. Men det är sant att
denna skillnad kanske inte vore lätt att fullt
tillfredsställande definiera; det finns, måste
man väl säga, skrupelfria maktfilosofer som
äro skurkar, men också skrupelfria
maktfilosofer som äro hederligt folk, och
Thukydides hör i utpräglad grad till den senare
typen. Ligger hela skillnaden däri att Cesare
ville tillåta sig allt för Cesares skull,
Thukydides allt för Athens? Right or wrong, my
country — det stämmer inte heller: frasen
låter billig och pjollrig när man försöker
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
