Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Antikt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Antikt
eller av upplevelseförmågans allmänna
torftighet, — artskild också från opartiskheten
hos åtskillig modern rutinerad detalj
forskning i strengwissenschaftlich träbocksattityd
inför alla objektets emotionella essenser; ty
på något sätt får han alltid dessa essenser
med, i lika hög grad som han får med
händelser och sammanhang.
Ett exempel, som av Harrie anföres för
att visa att Thukydides trots allt i ett och
annat obevakat ögonblick kan ’med nästan naiv
öppenhet bikta sin athenarestolthet’,
förefaller inte fullt övertygande. Det rör sig om
en mindre sjöstrid från krigets senare år
mellan athenare och korinthier med ungefär
jämnstora styrkor; korinthierna kommo
något oförmodat över athenarna, rammade sju
av deras skepp och förlorade själva tre;
båda eskadrarna gingo därpå tillbaka till sina
hamnar. Därom säger Thukydides:
»Korinthierna tillskrevo sig segern: de plägade
nämligen anse sig som segrare, om de ej
lidit ett ordentligt nederlag, under det
athenarna räknade sig som besegrade om de ej
vunnit en glänsande seger.» Här meddelar
ju endast Thukydides det faktum att
athenarna verkligen uppfattade tilldragelsen så,
och indirekt att de ansågo sig lia god
anledning att räkna på segrar till sjös när inte
särskilda omständigheter spelade in. Och
även i den allra nyktraste och sakligt
avvägande sinnesstämning hade de naturligtvis
allt skäl att hysa en dylik åsikt; en oavgjord
sjöstrid måste för dem tett sig ungefär lika
försmädlig och löjlig som t. ex. en dylik för
engelsmännen under världskriget.
Spartanerna kunde knappt med större lugn motse ett
fältslag med jämnstarka fiender än
athenarna en liknande sjödrabbning. De hade
traditioner från Themistokles och Kimon; under
Perikles hade deras flottdemonstrationer
försiggått i så komplett ensamvälde på haven
som om det endast rört sig om ett slags
pan-atheneiska roddturer runt Peloponnesus;
amiralen Phormion hade i krigets början
upprepade gånger med starkt underlägsen
styrka farit fram bland fientliga flottor i den
korinthiska viken på ett häpnadsväckande
sätt, ungefär som en vessla i ett hönshus.
Athenarnas skicklighet som sjömän var så
helt och hållet överlägsen att de aldrig
under hela kriget förlorade något ordentligt
slag i öppen sjö, — utom kanske det första
mot Lysander, som var en särskild historia
och som inte ägt rum när den här berörda
händelsen inträffade. Därför var det helt
naturligt att de skulle anse en affär som denna
såsom någonting fullkomligt misslyckat, och
lika naturligt att korinthierna skulle känna
sig överlyckliga; och det är endast själva
faktum som Thukydides påpekar. Den
motsatta partens sakligt lika välgrundade åsikt
om sin överlägsna duglighet i strid till lands
återger Thukydides lika klart före slaget vid
Mantineia, när han först kort referar alla
de tal till trupperna, som av de olika
kontingenternas befälhavare höllos på den
athensk-argiviska sidan, och därpå tillägger:
»Lake-daimonierna däremot uppmuntrade varandra
genom sina krigssånger samt också man och
man emellan till att som tappra män visa
vad de dugde till, väl vetande att lång
förtrogenhet med vapen hade mera att betyda än
eldande tal fore striden.» Häri hade
spartanerna naturligtvis rätt, och därför ger
Thukydides dem rätt; och lika mycket,
varken mer eller mindre, ger han athenarna rätt
i deras åsikt att de voro de bättre till sjöss.
Efter att så pass mycket utrymme ägnats
åt Plutarchos och Thukydides, borde därest
någon rättvis proportion skulle
upprätthållas givetvis de upphöjda gestalterna i Sven
Lönborgs stora verk Dike och Eros erhålla
en rikligt tillmätt plats. Perikles, Euripides
och Sokrates avhandlas i detta verk, ideala
antika representanter för statsmannens,
diktarens och filosofens idé. Anmälarens redan
förut skröpliga förmåga att hålla sig på
ämnets höjder tar emellertid här helt och hållet
slut, och reverensen för så transscendenta
figurer som dessa måste ske med en
stumhet föranledd av komplett okunnighet. Endast
så mycket kan med trygghet påstås, att
verket trots sitt omfång och trots sin kanske i
någon mån skrämmande abstrakta titel är i
hög grad läsligt, något som också
tillräckligt betygas redan av det faktum att det här
föreligger i en andra upplaga. I avsnittet om
Euripides, som är omfångsrikt, tar
framställningen övervägande formen av resonerande
referat av hans alster, såsom naturligt är.
Vanligtvis blir dylikt, ali omsorg till trots,
efter en kort stund ytterst tråkigt, och en
känsla av intellektuell vanmakt och allmän
tröstlöshet smyger sig över läsaren: referat,
särskilt ingående sådana av klassiska verk
och kanske särskilt av dramer, ha en
benägenhet att flyta förbi det fåfängt ansträngda
medvetandet liksom en blek, ogripbar dimma,
25 — Ord och Bild, 37:e årg.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
