Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
blick tänkt sig den trilske bondestudenten som
en martyr.
Man känner, hur lugnt och säkert
människorna hade det i den snygga bondstugan med
himlavalvet, glas-, kristall- och
diamanthim-mel, över sig, med en Herrans Smorde i
Köpenhamn, som tillsammans med Gud fader i
översta himlen svarade för rätt och ordning
och höll svenskar och holstein-gottorpare på
mattan.
Bland tilldragelserna under den av
föreningen Norden anordnade danska veckan intog
uppförandet av Erasmus Montanus å
Dramatiska teatern en av de främsta platserna. Man
förnyade med glädje bekantskapen med
några bland de bästa artisterna från Det
Kongelige Teater i Köpenhamn.
Erasmus’ fader, Jeppe Berg — herr Rasmus
Christiansen, och hans moder, Nille — fru
Sigrid Neiiendam, hade den stilla fina
bond-kulturen. Jag blev nästan rörd av att ;se på
dem. Erasmus Montanus — herr Holger
Gabrielsen strök under hårdheten och det
tjuriga och gjorde troligen rollen riktigt i
Holbergs anda. Ypperligt utformad av en mängd
små komiska drag är Henrik Malbergs Per
Degn, men när man sett den riktige Per
Degn-— d. v. s. Olaf Poulsen — saknar man
ändock något. Den frodiga Magdelone,
Erasmus’ blivande svärmoder, utfördes av fru
Jonna Neiiendam. Denna skådespelerskas
livssprudlande återgivande av ridefogdens
hustru i Jeppe minnes jag från det danska
gästspelet år 1904. Det låt vara knappa
kvartseklet har ej tagit på henne.
Riksarkivarien Emil Hildebrand, den store
kännaren på unionstiden, sade en gång till
mig: »Vet du varför svenskarna under
medeltiden tyckte så illa om danskarna ? Jo,
därför att danskarna hade mer kultur.» Nu
tycka vi emellertid om dem av samma anledning,
tänkte jag, då jag såg Erasmus Montanus.
Nu är Anatole France dålig, och det ej
bara för att han fått Nobelpriset. Han har
gått ner mycket på senare tiden i den
subtilare kritikens anseende. Han är icke längre
någon god tvp för fransk litteratur, ty han
är kvick, klar och äger med ali skepsis och
relativitetskänsla ett gott humör, som verkar
äkta och äkta franskt, det senare naturligtvis
i gammal mening. Alla dessa egenskaper äro
nu nästan lika ofranska och omoderna som
den något tjuvpojksaktiga sensualism, vilken
alltefter vår personliga synpunkt pryder eller
misspryder den gamle fransmannen, som nu i
hundratusentals exemplar beskrives sådan
han ter sig »en pantoufles». Det är hans
trogne sekreterare som skildrar, hur han bar sig
åt och vad han brukade säga närmare
vänner emellan och vilken stor, ja alltför stor
smak han hade för vågade historier, i detta
fall egendomligt överensstämmande med den
ävenledes klare och kvicke biskop Esaias
Tegnér.
Anatole France hade en obetvinglig lust
att »dire des énormités». »Den hederligaste
människa jag råkat», yttrade han en gång
0111 en kopplerska. Ofta hade han ett hyllande
ord om Lenins idealsamhälle. En gång
påstod han, att den lyckligaste tiden för
Frankrike var den under 1’ancien régime, och av
dessa tre satser tror jag, att den sista var
den relativt sannaste.
År 1903 såg jag hans lilla något
novellist-iska, ibland nästan stillastående pjäs
Crain-quebillc med huvudrollen spelad av Lucien
Guitry. Den store nu avlidne skådespelaren
hade nyss med ofantlig auktoritet och elegans
varit greve i ett skådespel av Alexandre
Dumas fils. Ett par minuter efteråt kommer
han intrillande med sin lilla grönsakskärra.
»Tu es dans la rue, tu es chez toi», heter
det. Stycket ger det rätta intrycket av en
Parisgatas charm. Den var som en dylik tog
sig ut åt Montmartrehållet på 1890-talet.
Styckets dekorationer gåvo här i Stockholm full
Paris-illusion, och man såg i dem ett nytt
prov på den förträfflige dekorationsmålaren
John Ericssons kunnighet och konst.
Dräkterna voro också riktiga från 1800-talets sista
år, och helhetsintrycket var det bästa man
fått av något av de stycken, för vilka doktor
Per Lindberg varit regissör. Många bra och
franska typer förekommo, förtjänstfullt och
riktigt utbildade av de svenska
skådespelarna, men allt bleknade för den mänskliga och
gripande figur, som herr Töre Svennberg
utformat av Crainquebille. Det gjorde ont i en
att se, hur stukad och villrådig han blickade
omkring sig, sedan han förgäves försökt att
få fram, att han icke sagt det förargliga
»mort aux vaches», här fullt idiomatiskt
översatt med »död åt grisarna». Det var
också ingen som ville honom något ont. Det
hela var ett litet missförstånd, men det blev
den tuva, på vilken hans livs kärra välte. Alla
domarna och advokaterna talade så klart och
koncist och vad de senare beträffar så
mycket och länge, att ban ej fick en syl i vädret
39°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
