Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
emellertid så starkt påverkats av de högre
samhällslager där hon befann sig, att hon
fått smak på skabrösa anekdoter. Och dottern,
fröken Lotte Kilman — fröken Karin
Carleson, hade till den grad förborgerligats, att hon
blivit homo- eller åtminstone bisexuell.
Scenen, där hon med förtjusande öppenhet
erkänner detta, måtte väl i ali rimlighets namn
vara litterär. Karl Theodor förstår, att
endast en revolutionär bragd kan väcka det
domnade folksamvetet. Han tar en revolver,
och just då han skall skjuta minister Kilman,
forekommes han av en ultrakonservativ
person, som hinner före honom avlossa sitt skott,
men av alldeles oriktiga grunder, ty denne
trodde, som jag förmodar alldeles obefogat,
att Kilman var semit som Toller själv. För
tydlighetens skull vill jag meddela, att man
har alla skäl att lägga märke till och försöka
göra klart för sig orsaken till att så många
av både den tyska och den ryska
kommunistrevolutionens protagonister äro judar,
men att jag för min del icke önskar att man
skall skjuta vare sig judeborgerliga eller
judekommunistiska ministrar eller
folkkommissarier — i den senare sorten är
judendomen ymnigt företrädd.
Karl Theodor har dock svårt att klara sig.
Han dör i fängelset, och man ser liket som
en syn på en lit de parade som en Gustav
II Adolf. Karl Theodor, martyren för
åtminstone vänsterhandlingars frihet.
Ytterst smaklös var författarens införande
av en lantpatron, en tysk Posse- eller
farsfigur. Han var den enda omöjliga av alla
typerna, vilka eljest av författaren och särskilt
skådespelarna voro skickligt karakteriserade.
Den unge begåvade skådespelaren Alf
Sjöberg gjorde en utmärkt skildring av den
bleke, olycklige revolutionären-idealisten Karl
Theodor. Och herr Kåge hade av ministern
Wilhelm Kilman gjort en ypperlig typ av
cynisk opportunism, som roade oss mera än
hans förra kamrater. Bland dessa såg man
med nöje och en del rörelse fru Håkanssons
spel som fru Meller, en genompräktig,
redbar och modig anarkistkäring. Den unga
framåtgående skådespelerskan Anna Lindahl
var den av kommunistisk idealitet proppfulla
unga flickan Eva Berg. Hon gjorde något
helt säkert riktigt av den på en gång klara
och torra och dock sömngångaraktiga och
hysteriska, fullkomligt från humor och
humanitet fria unga revolutionära kvinnan. Jag
hörde några som särskilt tyckte om Eva
Bergs replik, att hon ofta kände sig stå i
närmare förhållande till en man, med vilken hon
blott bytt en blick på gatan, än till dem, åt
vilka hon skänkt sin kropp. Ja, varför skulle
inte detta vara fallet, när man ej är så
oerhört påtnoga till vem man ger sin kropp. Och
det framgår av hennes tal. Då bör det ej vara
så märkvärdigt, att man ibland kan känna
mera för en förbipasserande herre, av vilken
man funnit sig observerad, än av en mera
likgiltig banal erotisk erfarenhet.
Per Lindberg, som icke tycker om
titt-skåpsteatern, måtte ej ha samma ovilja mot
dockskåpsteatern, ty scenen var ofta
anordnad i dockteatergenomskärning.
Fräulein Hoppla, wir leben, utfördes av
Märta Ekström. Hon dansade jazz som hon
skulle. Hade Moses sett henne, hade han
kanske gjort ett bud till: Du skall icke jazza.
Men kan man verkligen säga, då man tänker
på de tolv bilderna inklusive film- och
hög-talarföreställningen: Sådant är livet, eller
kanske rättare: Så fult är det borgerliga
tyska livet, så ädel var spartakismen! Är ej
»Hoppla» något ensidigare än vad en dylik
livsskildring har rätt att vara? Uppsättningen
var litet orolig och tröttande, men skulle
kanske vara så med opp och ner och ut och in,
med ljus och mörker och små prång, där det
mördas och älskas, allt i olika plan. Dansen
var verkningsfullt iscensatt av regissören, och
även livet i vallokalen var mycket gott
regiarbete.
Ibsen har blivit Dovregubben, Norges
underjordiska själ, en konstnärlig Vaulunder.
Underbar är den form i vilken han uthamrar
sina dikter och bygger sina dramer. Det finns
något metalliskt hos honom. I den med fast
konst formade kitteln brygger apotekaren
från Skien sin trollbrygd. Hans dikt handlar
om kravet och om Böj gen.
Bellman skrev om Holberg: »Ali Olympen
honom mötte ■—- utom Astrild». Pallas Athene
med de klart blickande stålblå ögonen, med
kopparskölden och den spetsiga lansen är
Ibsens gudinna. Har han någonsin stått inför
Afrodite, inför munnens amorsbåge, inför
två mjuka bröst ?
Ibsen påminner om Island, den isiga nakna
ön med manliga män och manliga kvinnor.
Han har givit en mäktig och skön sida av
Norden. Fast och klart har han i
bergmannens hjärta bildat den kalla, matematiskt
väl-formade bergkristallen.
39°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
