Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. La zir i n
Ivar Kåge som konung Charles
i Diktatorn.
pandet av kvasivetenskapliga namn på
rörelser, vilka bli bra litet märkvärdiga om de
översättas till något av de levande
kulturspråken, är han gammalmodig nog att skapa
rätt goda individer på scenen, och åtminstone
i ett drama är man tacksam för detta brott
mot unanimismens partidisciplin.
I en europeisk storstat med konstitutionell
monarki verka två vänner sedan
barndomstiden, den ene, Féréol — herr Uno Henning,
mera idealistiskt betonad, den andre, Denis —
herr Gabriel Alw, mera realistisk i sin
uppfattning av statsidén. Bägge äro
underklassare och revolutionärer. Den senare
arbetarledaren kallas till audiens hos konung Charles
— herr Ivar Kåge och åtager sig att bilda
ministär samt ställer sig resolut för
ordningen och lagen mot upproret och gatans
parlament. Mer och mer växer hans
självsäkerhet. Han övertygar slutligen den
intelligente, vidsynte kungen om diktaturens
nödvändighet och blir hans major domus, som
Karl Martell var det åt frankerkonungen,
jarl, som Birger var det för Erik Eriksson
eller beskyddare, som Mussolini är det för
den begåvade och frisinnade Victor
Emanuel. Ar Denis för att genomföra
folkkraven på diktatorisk väg uppifrån, så är
Féréol för diktaturen, ban också, men för
proletariatets diktatur. Statsraisonen
fordrade i Rom på 200-talet att de kristne skulle
utrotas och i Spanien på 1500-talet att judar,
protestanter och morer skulle avlhas eller
utdrivas. I Ryssland fordrar statsraisonen på
1920-talet, att borgarklassen skall utrotas.
Féréol torde ha anslutit sig till samma
synpunkter i sin konsekventa idealism, eller,
kanske ännu hellre, han skulle ej ens vara
nöjd ändå; en evig ideell ovilja mot allt till
höger om honom, hur leninistiskt det än må
vara, ger honom det eviga orosdrag som är
en sida hos Lucifer. Herr Uno Henning var
allt detta och gav en trovärdig, väl funnen
form för det irriterande som ligger i
misstron till kloka och besinningsfulla åtgärder,
för oviljan mot allt som växer stilla och
säkert, och som mot allt detta kommer med
ett evigt nehej.
Så blir det storstrejk, som programenligt
utvecklar sig till revolution. Det är ju strängt
taget alltid storstrejkens mening. Då ingriper
Denis med järnhand, blir diktator, kväver
revolutionen i dess linda och låter i sitt eget
ämbetsrum häkta vännen Féréol.
Priset för aftonen tog herr Ivar Kåge.
Han var illusorisk som konung i ett latinskt
land, så socialt självmedveten, uppbärande
sin rang så naturligt, så älskvärd, så lugnt
modig, att en Denis, om också ej en Féréol,
greps av sympati. Mästerlig var också herr
Olof Winnerstrands framställning av greve
Murrey, salongssäker, då han skämtade,
ironisk men lojal mot konungen, en
människokännare, som lärt sig mycket både på klubben
och annorstädes.
Herr Alws diktator var lagom tafatt i
början och blev lagom fort varm i kläderna.
Han var ej en latinsk diktator, snarare hade
han något av tysk-schweizisk »Wucht». Det
kostar dock på honom att offra den långa
vänskapen med Féréol. Detta var däremot
lätt för Féréol, som i herr Uno Hennings
utformning fått det obehagliga som
utmärker de rena idealisterna, hela den obligata
torra ilskan, som blir lika motbjudande hos
dessa underklasstyper som den obligata
gnällande och falska ödmjukheten blir det hos
vissa av våra läsartyper.
Uppsättningen \ar ej alltid lyckad.
Möjligen var första akten riktig, kaféträdgården
med sina telegrafstolpar, sin fulhet och sin
utkantsstämning. Konungens skrivrum var i
sig själv riktigt och bra belyst, men var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
