Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Klassisk teater i Pompeji. Av Mildred Thorburn-Busck - Efterkrigsfunderingar över litteraturen. Av George Gordon. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klassisk teater i P omp ej i
säkerhetsventilen och gör sin historiska
personlighet påmind — Vesuvius, som för
denna nejd spelat Thanatos’ roll, upphovet
till dess begravande och åskådare till dess
plötsliga återuppståndelse, som aldrig
kunde skett så underfullt, så livslevande,
om ej dess förstörelse tillkommit på ett
så sällsamt sätt. Ingen myt kunde
därför vara så ägnad att återinviga
Pompejis teater som den om Alcestis — den
från Persefones riken återvunna — i
denna från döden återerövrade stad.
Ef ter kr ig sf under ing ar över litter atnr en
Av George Gordon
Overs. frän författarens manuskript av A. Z. W.
N LEDNINGSVIS måste jag
erinra om vad som i England
följde efter kriget: en
vidunderlig kapplöpning mellan olika
intressen och verksamhetsgrenar
efter offentlig uppmärksamhet och offentliga
medel. Litterära, konstnärliga, religiösa,
vetenskapliga och pedagogiska intressen tävlade
högljutt med varandra och konvergerade i en
punkt, deras rätt till ökad för att icke säga
obegränsad delaktighet i nationens
uppskattning, och därför naturligtvis också till det
främsta kravet på tillgångarna i nationens
kassakista. Det var en föga hedrande tävlan,
och ingen av de deltagande parterna kan nu se
tillbaka på den med tillfredsställelse. Kriget
var nätt och jämnt över-—• många av
soldaterna voro ännu icke återkomna — då det
blev klart att det vunnits av alla och en var.
Kemisterna och fysikerna hade vunnit det:
låt oss alltså bygga ett obegränsat antal
laboratorier, och förvisa grekiskan! Ungdomen
från de stora gamla gosskolorna hade
vunnit det: alltså, hurra för Etons sportfält, och
:nå ingenting i den gamla ordningen .ändras!
Arbetaren hade vunnit det —■ och detta kom
närmare sanningen än de flesta andra
försäkringarna —, men slutsatsen »ned med
kapitalet !» föreföll knappast riktig. Kriget hade
också vunnits av religionen och kyrkan, och
där framträdde fältpräster med erfarenheter
från rekreationslägren i Etaples och Rouen,
vilka avlade vittnesbörd om den brittiske sol-
datens utomordentliga fromhet, ådagalagd
genom hans villighet att mitt i smällkalla
vintern sjunga psalmer i uppvärmda baracker,
där man fick varmt kaffe. Alltså förutsades
en religiös förnyelse, som skulle göra
England till ett bättre hem både för präster och
hjältar, och vi anmodades att insamla de
nödvändiga medlen för dess underhåll. Där
funnos också våra krigsskalder, av vilka
några, men icke alla, voro goda soldater. Kunde
icke poesien, och litteraturen i allmänhet, göra
sig någon förtjänst på det? Under många år
levde poesien mycket bra på det, och under
ett standar, på vilket Rupert Brookes
romantiska namn rättvist och med ära stod skrivet,
gav den skydd åt ett betydande antal unga
eller ungdomliga poeter, som aldrig stått på ett
slagfält och som voro mycket mera
hemmastadda på bokmarknaden än i vare sig
krigiska eller civila göromål. Och mot
vetenskapsmännen reste sig också klassikernas
urgamla anspråk; anekdoter berättades om unga
officerare vilka vid anfordran kunde framvisa
väderbitna exemplar av Horatius och
Homeros, som de haft med sig överallt och till och
med läst i vad som obestämt kallades
»skyttegravarna». Men de i sin tur överröstades
av det vida större antal officerare, vilka i
stridsvimlet burit på sig Shakespeare eller
Shelley eller Keats i upplagor på tunnt
papper. Förr i världen brukade det vara i Bibeln
som kulor genom ett underverk blevo sittande,
men det vi bära i våra fickor har förvärlds-
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
