Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Efterkrigsfunderingar över litteraturen. Av George Gordon. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
George Gordon
var samma svårighet i det gamla Rom. Når
Horatius skrev sin Ars poetica, vågade han
knappast nämnda ordet geni, eller mer än just
antyda inspirationen, ty om han lagt tonvikt
på dem, skulle hans unga romare ha slutat
arbeta. Därför talar han hela tiden om konst
och teknik. Det är svårt att förmå ett
praktiskt folk, sådant som romarna eller
engelsmännen, att göra sig besvär med konsten
utöver en viss punkt, eller rent av få dem att
tillstå att man bör besvära sig utöver en viss
punkt. Varför träna, om man har geni ? Och
har man inte geni, vad har man där då att
göra ? En engelsman kan förstå (och det
kunde romarna också) att man utbildar sig
för parlamentet, för en kapplöpning, för att
bli jurist; och alla veta att målare och
musici måste öva sig. Men poesien? Man har
alltid fått höra att poesien är en naturgåva.
Ty det kan ju inte förutsättas att en man
med verklig och solid duglighet på allvar
skulle ägna sig åt poesi, om han kunde
betvinga rådsförsamlingar, beveka en jury eller
härska över provinser. Han är alldeles
tydligt skald därför att han inte kan hjälpa det,
och så äro vi tillbaka vid inspirationen.
Många aktningsvärda och intelligenta
människor ha till och med en känsla att det hela
på något sätt blir förstört om man arbetar
på det. Det bör växa som en blomma, flyga
som en fågel, blåsa som vind. Utbildning
förefaller obehörig: det är som om någon skulle
föreslagit att skicka Robert Burns till ett
universitet — eller fåglar till en flygskola —
eller Jeanne d’Arc till militärakademien i
Saint-Cvr.
Detta är sannerligen mycket orimligt, och
jag är glad över att våra yngre engelska
skalder ha vänt ryggen åt det. De granska
kritiskt icke blott sin konsts teknik utan
också dess berättigande. Vad är denna
inspiration och med vilken auktoritet kommer den?
Huru, fråga de psykologien, skapas dikter och
vilken giltighet har deras sanning? Åter ser
jag ett närmande till vetenskapen. »Vetenskap
och diktning», säger ett av den nya skolans
orakel, »ha ett gemensamt ideal.» »Fakta»,
säger en annan, »kunna icke såra smaken.»
Vad tekniken beträffar, säga vi oss i
England att vi måste ha tålamod med dem. Om
den tjusning, vi blivit vanda vid, är borta
från deras poesi, är det sannolikt därför att
de söka efter en annan. De äro i detta nu
en orkester som håller på att stämma, och vi
veta att det betyder ganska underliga oljud.
Det viktiga är att de arbeta och icke sitta och
vänta på en gudom som skall göra arbetet åt
dem.
Medan Englands kyrka och den engelska
skaldekonsten sålunda hålla på att
disciplinera sig själva, måste jag då jag iakttar deras
förehavanden anmärka att alltsammans är
ganska likt fältmanövrer och skjutövningar
med lösa skott. En vacker dag kommer
någon att bryta mot reglerna och börja
använda verklig ammunition. Det blir förfäran
och indignation, men när uppståndelsen har
lagt sig kanske vi, om Gud är nådig, i
brottslingen skola upptäcka ett helgon eller en
skald. Vi och hela mänskligheten ha stort
behov av båda.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
