Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En svensk rikshistoria. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ad o lf S c huck
krig mot Ryssland måste skrinläggas, liksom
planerna på en samfälld nordisk politik
under svensk hegemoni. Oskar I :s eget livsöde
blir nästan en personifikation av tiden:
han började sin regering som en viljestark
och optimistisk reformator och slutade den
som en i förtid bruten, desillusionerad
sjukling.
Hallendorffs framställning av Karl XV :s
regering bör räknas till de senaste årens
värdefullaste tillskott till vår historiska
litteratur, grundad som den är på författarens
ingående källforskningar i en närliggande
och föga penetrerad period. Hans stil
präglas av en sund och kärv realism, och han har
här obarmhärtigt skingrat det fadda
romantiska skimmer, med vilket man länge ville
omgiva minnet av den »folkkäre» Karl XV
och hans tid. Den dilettantmässiga
utrikespolitiken, som hotade att inveckla det illa
väpnade Sverige i världshistoriska konflikter,
framträder här i en skarp belysning, och det
huvudintryck man får av tidens diplomatiska
verksamhet är närmast det, att den ansvariga
ledningens huvuduppgift var att dementera
den frispråkige konungens uttalanden och
motsätta sig infriandet av hans
obetänksamma förhandslöften. Också avslutar förf. sin
framställning med att citera Louis De Geers
ord om Karl XV, »att hans minne var
vackrare än verkligheten».
Oskar II :s långa regering ligger oss
ännu alldeles för nära för att vi skola kunna
se den i samma perspektiv som föregående
regenters. Vår egen tids politiska och sociala
liv sammanhänger alltför intimt med det
omedelbart förestående tidsskedet för att
man skall våga fälla några mera definitiva
domslut. Det var då som den personliga
konungamakten började upphöra och regeringen
ombildades till en kring statsministern sluten
krets av politiska meningsfränder, och det
var även då som de förnämsta av våra
nuvarande riksdagspartier bildades. Och dock
ligger »det nya rikets» tid oss ofta fjärran.
Det eviga, tröstlösa unionskäbblet är ju
lyckligtvis förbi, och för den segslitna frågan om
grundskatternas avskaffande har ju endast
historikern något intresse. Förvisso
diskuterar man alltjämt protektionismens och
frihandelns berättigande, och även
försvarsfrågan är ju alltjämt ett brännande problem,
men rösträttsfrågan har nu sent omsider
avförts från dagordningen. Dramatiska
händelser och stora statsmannagestalter saknas
under »den oskariska tiden», den utmärkes i
stället av en jämn ström av riksdagar och
ministärer, vilka tämligen enformigt
avspegla den politiska utvecklingens faser. Givetvis
har förf. till »Oskar II», framlidne
professor Simon Boethius, haft stora
förutsättningar för att giva en sammanfattande
framställning av denna tids politiska historia,
ty själv deltog han såsom riksdagsman en
tid aktivt i det politiska livet och trädde
därvid i kontakt med dess ledande
personligheter. Boethius’ stil är enkel och flärdfri, men
trots sina många förtjänster är hans
framställning tämligen annalistisk. Riksdag
avlöser riksdag och regeringarna växla, men de
stora huvudlinjerna skönjer man endast med
svårighet. En författare, som icke själv
deltagit i tidens politik och fattat en personlig
ståndpunkt i dess stridsfrågor, hade
måhända kunnat göra skildringen mera helgjuten
och mindre belamrad med detaljer, men det
är ovisst, om han hade gått i land med den
svåra uppgiften att åstadkomma en mera
klar syntetisk framställning av denna ur
historisk synpunkt så obearbetade epok. Man
kan dock icke undgå att göra den
reflexionen, att den politiska historien under Oskar
II :s regering ger en ganska ofullständig
bild av tiden; den genomgripande sociala,
ekonomiska och kulturella omvälvning som
Sverige då genomgick bör få en fylligare
framställning, särskilt om den skall tjäna till
bakgrund för en skildring av vår moderna
historia.
Om Boëthius’ uppgift har varit svår, så
har doktor Karl Hildebrands varit än
mera krävande. Åt honom har uppdragits att
giva en framställning av de då (1925)
gångna 18 åren av Gustav V:s regering,
således att ge oss en svensk nutidshistoria. Förf.
har både som publicist och politiker under
denna tid intagit en framskjuten ställning
inom högerpartiet och har därför i viss mån
betraktat sig som part i målet. Hildebrand
har därför själv från början deklarerat, att
han beträffande mera brännande politiska
frågor citerat de olika huvudpersonernas
yttranden under riksdagsdebatterna och
härigenom överlåtit åt läsaren att själv taga
ståndpunkt därtill. Härigenom har
framställningen givetvis fått en påfallande stark
objektivitet, men samtidigt en ofrånkomlig
färglöshet och en alltför stark bredd. Det
har naturligtvis varit svårt för förf. att
under dessa förhållanden undvika en viss krö-
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
