Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laurin
OSCARSTEATERN GAVS
( / / August Strindbergs 1916 på
In-tima teatern först uppförda skåde-
-L spel Gustaf III. Det har med
rätta blivit ett av Strindbergs mest omtyckta
historiska stycken. Jag vet ej, om hans ande
skulle liksom hans antagonist Verner von
Heidenstam tala om det »löjliga ordet
succés», men succés har Gustaf III blivit.
Om det är något som ligger Strindberg
fjärran, så är det väl le dixhuitième med sin
charme, sitt galanteri, sin fina kvickhet och
sin älskvärdhet. Åtminstone
sjuttonhundra-talet fore revolutionen. Det våldsamma och
hatbetonade lever hos honom, och just i
dagarna såg jag ett Strindbergscitat i den
mycket frisinnade tidningen »Eldaren», ett
sjöfolkets organ: »Underklassen har hittills
sprängt sig i sin fåfänga önskan att stiga
till överklass. Nu vill den i stället avskaffa
en tärande överklass, och nu är den på rätta
vägen.» Den belåtna förtjusningen över sitt
eget avskaffande hade ej de frisinnade
herrarna i 1770-talets salonger. Det blev väl
mera en obehaglig överraskning.
Skådespelet Gustaf III är emellertid ej alis
ensidigt och fanatiskt. Det är sannerligen ej
bara Strindberg som tycker att linjerna äro
tämligen oklara hos oppositionen mot Gustaf
III :s person, där principen om högadelns
ensamma styrande av landet och en
revolutionens pust från 1790-talets Paris blandades
med klassiska tyrannmordstankar. De olika
sidorna finnas hos greve Axel von Fersen d.
ä., generalen och friherren Carl Fredrik
Pechlin och välborne kaptenen Jakob Johan
Anckarström.
Skådespelet är livfullt och roande och
verkar i min smak mera historiskt än
Strindbergs andra historiska dramer. Det är nu
tolv år sedan Lars Hansson kreerade — det
ordet passar här, ty det var en konstnärlig
skapelse — huvudrollen. Stycket verkade nu
icke det minsta förlegat. Jag är ej
tillräckligt subtil för att avgöra, om
skådespelarens verksamhet som filmaktör haft ett
skadligt inflytande på denna roll, ej heller har
jag tillräckligt gott minne för att kunna
jämföra detaljerna från 1916 med dem från
1928. Herr Hansson har givit oss en
organisk och trovärdig bild av bra många sidor
hos den komplexe monarken, men kanske
borde han något mera betonat modet hos den
nervöse och något feminine konungen. Man
vet ju i alla fall, att det flerfaldiga gånger
verkade medryckande och elektriserande, och
det ej bara 1772 vid statsvälvningen eller
1790, då han vågade och vann vid
Svensksund. Summan blir emellertid, att herr Lars
Hansson gjorde succés han också.
I de fyra kunnigt och smakfullt utförda
interiörerna rörde sig ett pittoreskt
herrskap. Alla bra figurer kunna här ej ens
uppräknas. Edvin Adolphsson har av åtminstone
det svenska 1700-talets störste lymmel
Pechlin gett en bild som kommer en att tänka på
skalden J. G. Oxenstiernas ord om Pechlin:
Din själ och vad du var, man redan förespådde,
då du vid femton år din egen far förrådde,
och om ej bödelns järn gör slut på dina dar,
evar du ock må dö, du honom värdig var.
Den förträfflige regissören av stycket,
herr Rune Carlsten, visade sig i utförandet
av talmannen i bondeståndet Olof Olofssons
roll var lika bra skådespelare. Nå, det visste
man förut; men det var en mäktig kraft och
svenskhet och en lustig knipslughet som
fanns i hans spel. Det kom en att tänka, att
det måtte ha varit en hemsk sak för en
redlig danneman att komma in i en svensk
1700-talsriksdag med dess intriger och
mut-försök, omgiven av avundsjuka bönder,
dryga borgare, hala eller dumma präster och än
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
