Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca r I G. Lait r i n
nom samtidigt ett kok stryk. Uppe i den
stilla säterstugan sitter nu hela familjen i
frid. Gamle Dag är blid och stilla, rörd över
sina duktiga, välartade barn, stora flickan,
som hade kunnat spruta vatten på en
närgången amerikansk miljonär och kliva upp
på så höga berg, och sonen, som så resolut
kunde rycka ifrån en annan stor och stark
karl ett kontrakt, som var fördelaktigare i
hans egen ficka. Under ali tumstjock
naivitet finnes dock något mänskligt, ännu mera
något norskt och allramest något
björn-sonskt.
Gubben Dag spelades av herr Nils Arehn.
Ett par månader efteråt hade han gått bort.
Det var klangfull malm i hans stämma, men
det fanns mera än djup i rösten. Många och
olika typer har Nils Arehn skapat, några stå
mycket högt i svensk skådespelarkonst.
Sällan har jag hort en man, en verklig man, så
bekänna sin smärta och sitt självförakt som
Nils Arehn gjorde i Domitius Enobarbus’
roll i Shakespeares Antonius och Kleopatra.
Det gick rätt till hjärtat.
Fru Pauline Brunius förenade som
vanligt i sitt framställande av den frigjorda men
i alla fall icke otrevliga dottern Ragna både
auktoritet och behag, men bäst av alla
föreföll mig den ohängde, mopsige Ramset — herr
Edvin Adolphsson. Tänk att det kan vara så
lustbetonat att se på en så fulländad knöl!
Framförandet av Sheridans
Skandalskolan blev en stor och välförtjänt framgång
för Oscarsteatern, som sannerligen icke skyr
varken kostnad eller arbete. Hela
framställningen var alltigenom lysande. Man såg det
klassiska stycket ej bara med litterär och
kulturhistorisk belåtenhet utan njöt av alla
de sju tablåerna utan någon längtan efter
strykningar. Helt säkert skulle jag, om jag
åhört Sheridans mer än fem timmar långa
anförande i parlamentet mot Warren
Hastings indiska politik, önskat ordentliga
pauser med tillfälle till förfriskningar.
Till en stor del berodde den glansfullhet,
som låg över representationen, på Johannes
Poulsen och något också på det lilla
koreografiska intermezzo, som hans maka, kongl.
Solodanserinde fru Ulla Poulsen utförde just
med den rätta charmen och grandezzan.
Utom den tacksamhet vi äro skyldiga honom
för Fruen, är också regien hans förtjänst,
och slutligen var han som den glade
lättsinnige Charles Surface, i vilken Sheridan
tecknat sig själv, så äkta i sin mest
orgiastiska uppsluppenhet, att han ej ens då, som
nästan alltid är fallet med druckna, blev
tröttande. När champagnen användes till
Styrtebad, ej bara för strupen utan också till
utvärtes bruk, bli de nyktra, och härtill räknar
jag måttlighets suparna, lätt nedslagna. Så
ej här. En dryckesorgie tycks kunna vara
trevligare än jag trodde. Vid närmare
eftertanke gladde jag mig dock åt att en
älskvärd mineralvattensfabrik lär ha lämnat —
jag tror gratis — de helbuteljer med någon
oskyldig, starkt bornerande vätska, som i
pjäsen användes huvudsakligen i
balneolo-giskt syfte.
Stycket liksom dansade fram över
scenen i bländande belysning — det är man ej
bortskämd med nuförtiden — med vackra
stiltrogna dräkter och bland dekorationer,
där den fördjupade känslan för
sjuttonhundratalets teaterstil kom till synes. Man hade
på det mest lyckliga vis använt sig av
Drottningholmsteaterns kulisser och fonder
såsom förebilder.
Bland det galleri av ståtliga, kostliga och
vackra typer, som fyllde scenen, intog
naturligtvis den utmärkte gästen första
platsen. Men Charles’ broder Joseph Surface —
Gösta Ekman — gav utmärkt det hyckleri, som
engelska teater- och romanförfattare så
gärna skildrat. Synden och lasten och ej minst
hyckleriet — »denna lastens hyllning åt
dygden» —■ få ökad intensitet mot den
puritanska bakgrunden. I Frankrike, där den, skall
man säga mörka eller ljusa, etiska
bakgrunden saknas, bortfaller under de senare
tvåhundra åren hycklaren och ersättes av le
fainfaron de vice, vilken påstår sig ha varit
med om flera lust- och lastbarheter än han
verkligen har. Denne är en inverterad
hycklare och blir inte bättre för det.
Den rike farbrodern, sir Oliver Surface,
spelades av herr Mathias Taube och fick av
honom just det av old gentleman han skulle
ha. Det måtte vara särskilt svårt att spela
riktigt fin karl. Det kan herr Taube. I alla
tider har teaterpubliken varit särskilt
hjärtlös mot en äldre herre, som gift sig med en
ung och vacker fru. Denna gång var sir
Peter Teazles — herr John Brunius —■ rival
Joseph Surface ej tillräckligt sympatisk för att
publiken skulle bli rentav misslynt över att
lady Teazle behöll sin dygd. Den tänkte:
bättre lycka nästa gång. Jag behöver väl
knappast påpeka, hur oetiskt detta är.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
