Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
Livet går sin gång. Andras smärta och
död röra en föga. I första och sista akten
låg ett lik invid scenen, dit flickorna dansa
ut med sina i kulissen påtagna obligata
förföriska leenden. Det var verkligen ett gott
kompositionssätt med dessa upprepade
sortier. »Medens nu alt dette skete gik Møllen
—• här orkestern — klipklap.» Stor heder
har regissören, den fantasifulle och
smakförståndige Mauritz Stiller. Tänk att det
kan vara så trevligt att vara i dåligt
sällskap ! De snälla äro icke nog pittoreska. Jag
har hort av hög auktoritet, att då Broadway
spelades i Berlin Roy Lane, »dansören med
charme och personlighet» knappt märktes.
Här gjorde Gösta Ekman rollen så den blev
både rörande och lustig, och han blev den
förnämste bland de uppträdande genom sitt
omväxlande och utarbetade spel — det är
verkligen tur att få återge en dansör som icke
kan gå uppför en trappa utan att åma sig,
när man inte begär bättre än att utarbeta
karakteristiska smådrag. Hela den fnissande,
klösande, skrikande och stojande flickskaran
hade något av den kollektiva charme en
skara småfågel har, då den kvittrande susar
förbi.
Billie Moore — Inga Tidblad pep sötast,
men jag undrar inte på, om den sällsynt
vidrige och inoljade — tänk att det skall vara
ett beröm — greken och kabaretinnehavaren
Nick Verdis — herr Rune Carlsten skulle ha
med blida ögon betraktat Ann — Dora
Söderberg.
»Scar» Edwards — herr Nils Wahlbom —,
med tonvikt på Scar om jag får be, var en
så sympatisk spritlangare och uppförde sig
på så juste U. S. A.-vis, att man kom att
tänka på Rinaldo Rinaldini och andra
aristokratiska rövarhövdingar i den europeiska
kulturkretsen. Men å andra sidan sköts han
av den något sydstatsaktige Steve Crandall
— herr Edvin Adolphsson så behändigt, att
man blev förtjust i Steve också, ehuru man
måse ogilla, att spritlangningen sträckt sig
längre än till 25 : e gatan, där dock gränsen
gick mellan spritlangningsområdena. Polisen
Dan McCorn — herr Carl Ström — hade
också en tilldragande maskulinitet och
begrep nog, att det kunde vara »splendid sport»
för en spritlangare att knäppa en
konkurrent. Man skulle inte ha hjärta att betona för
dessa New York-spritlangare, att i Chicago
de olika viskylangarna beskjuta varandra
med kulsprutor på gatorna. Så mycket mo-
dernare eller om man så vill
gammalmodigare är det där. Det är som om gamla
Island med rika byten, självhämnd och
dödsförakt hade levat upp igen bland tegelhusen
mellan 37 :e och 168 :e gatorna i Chicago,
111., U. S. A. De verka dessa bootleggers
fullkomligt i gammal isländsk anda. »Porky»
Thompson — herr John Brunius — och Lil
Rice — fru Karin Swanström —, den gamla
tjocka reumatiska, på mig så ofantligt
sympatiskt verkande varietédonnan, blevo
slutligen ett par. Vad heter Porky i femininum?
Hos bägge fanns emellertid ett mänskligt
drag, och överhuvudtaget hade hela
stycket mycket mera av humanitet än man
rimligtvis kan begära av en amerikansk pjäs.
Kristina av August Strindberg skrevs
1903 och uppfördes 1908. Det är det
»finaste arbete, med fulländad teknik,
karaktären genomförd i detalj, den största
kvinnoroll på svenska, de vackraste
kärleksförklaringar som finnas», skriver Strindberg själv.
Man skulle med något mera fog kunna
säga, att det verkar mera förljuget, mera
oäkta, mera historiskt falskt än kanske
något annat av Strindbergs stycken. Det blir
väl ingen annan råd än att man får ge sig
ut till Rindön, dit Strindberg ville förvisa
de kritiker som ej hade samma uppfattning
av skådespelet Kristina som han själv.
Det var med verkliga obehagskänslor man
ännu en gång placerade sig framför
Konserthusteaterns fantasidödande och torftiga
seen, och det enda uppiggande under den
långa aftonen var den förargelse man erfor
över den nästan förvånande råa och dumma
drängstugeton i konversationen som fördes
mellan drottning och hovfolk vid svenska
hovet omkring 1650. Men det hela har intet
att göra med historia. Det är endast
historiska namn och delvis också dräkter, som
bäras av litteraturbohemfigurer, vilka
förefalla mig vara ännu mera lös- och
snask-mynta än som på 1890-talet brukades på
bohemrestaurangerna, »syltor» är visst det
idiomatiska uttrycket. Är det ej litet
överdrivet att låta Kristina kalla Karl Gustaf för
sin »lilla gris» och säga: »En puss skall du
få, för du är rar, fast du luktar brännvin,
tror jag.» Rollen var skriven för fru Bosse,
och vid denna föreställning var hon så
förtjusande elak och bortskämd, att man ibland
glömde bort, att hon skulle vara Kristina
och då kunde njuta mera lugnt. Men när hon
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
