Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Komediteatern utlyste pristävlan för att få
ett svenskt namn på Louis Verneuils
komedi »Tu m’épouseras». Resultatet blev Wanda.
Den första Wanda var en polsk mytologisk
prinsessa, vilken för att hålla sitt
kyskhetslöfte nödgades dränka sig i Weichseln. Här
var det icke någon polsk prinsessa utan en
serbo-kroatisk dylik, vilken genom falska,
alltför älskvärda papper, utfärdade av
hennes gynnare på jugoslaviska legationen, blev
prinsessan Wanda, dock utan några starkare
vestaliska tendenser.
På ett numera i pjäser ej ovanligt sätt
arrangerar hon en automobilolycka och kommer
så in i sin älskares fädernehem hos
hertigen de Bellencontre. Sedan hon gjort alla
herrarna på slottet kära i sig, hittar henne
den unge Maxime de Bellencontre till sin
häpnad hemma hos pappa och mamma. Han
skulle enligt släktens beslut just gifta sig
med mademoiselle Simone de Chantalard och
hade betalat Wanda en summa på 200,000
man får hoppas guldfrancs i avträde. Med
en energi, som man så när hade önskat ett
bättre föremål, låser Wanda in sig med
Maxime i sin sängkammare, under det att
dennes broder Etienne sitter inlåst i rummets
garderob, varifrån den unge för det andliga
ståndet bestämde gossen tänkt »rumpla över
henne», för att använda sig av hennes något
serbokroatiskt påverkade tal. Hon klär sig i
en som jag trodde oemotståndlig negligé,
avlossar pistolskott och bär sig i allmänhet
åt som man skall i farser samt får slutligen
den enda av herrarna, som hon ej lyckats
linda om fingret, till äkta make.
En amorös complexion utmärker alla.
»Kyssar och annat ljuvligt mer», som det
hette under svenska storhetstiden, fanns i
rikt mått på chäteau Champlocé, men det
enda egentligen opassande var unge Maximes
kyla och tröghet mot sin älskarinna. Den fick
något särskilt paradoxalt och urfånigt, när
man såg Wanda i fru Alice Eklunds gestalt.
Kanske tror någon, att hennes charm berodde
på hennes utmärkta toaletter från A.-B.
Augusta Lundin, men sådana personer ber jag
bara försöka beställa dylika och sedan se hur
det går. Man, eller rättare kvinna, måste
förstå, att de naturliga förutsättningarna först
måste finnas. Och de funnos rikligen hos fru
Alice Eklund.
Hertigen — herr Cederborg såg i sin
stickade ylletröja —• olsson tror jag det kallas —
ut som en hygglig snickare, och det är väl
ej alldeles rätt, då man är hertig av fransk
uradel. Men riktigt lustigt var det att se på
honom, då Eros fick fatt i gubbstuten. Av
husvännen, unga Simones fader,
hertiginnans älskare, marquis de Chantalard, hade
herr Bror Öbergsson gjort en betydligt
finare typ, fast han inte var så förnäm.
Bägges gräl roade mig emellertid kostligt.
Riktigt bra redde sig hertiginnan Bellencontre —•
fru Signe Wirff. Hon verkade autentisk
hertiginna, matt av världens packaktighet och
dålighet, egocentrisk men tvungen att ordna
anletsdragen från häpen förargelse till mild
ödmjukhet, då »Hennes Höghet» blev alltför
excentrisk och företagsam och lät hugga ner
gamla linden med motivering, att den var så
gammal, att det var bäst att den fick sluta.
Unge nittonårige Etienne skulle enligt
familjetraditionen bli präst. Hans valpaktiga
charm och universellt erotiska livsvy
gjordes sympatiskt av herr Einar Axelsson. Jag
hörde, att kammarjungfrun Victorine—
fröken Ulva Bergsten tillhörde den
protestantiska religionen, men man förstår att
författaren ej har något emot la réligion
pré-tendue reformée, som det heter i katolska
kretsar, ty hon kysste prästkandidaten och
förmodligen också de andra herrarna med en
brio, som alldeles fritog henne från den
anklagelse för asketism som 1500- och
1600-talets franska katoliker riktade mot våra
trosbröder i Frankrike.
Vi jubilera, H. Maj :t och jag heter
Karl-Gerhards nya revy på Folkteatern. »Med
Folkan för fosterlandet» är hans valspråk.
Karl-Gerhard är ofta kvick och nästan lika
ofta taktfull. »Vi jubilera» visar detta i
allmänhet. Revyförfattaren använder sig av
pluralis majestatis, åtminstone då han sätter
sig på revytronen, som han här i bokstavlig
mening gjorde. Han är ett kvickhuvud, som
väl förstår, att han liksom narren får säga
litet mer än vanliga människor åt majestätet,
och han är en klok man, som säkert gläder
sig åt, att om han skulle säga litet för
mycket, så skulle hans eget begåvade huvud
icke såsom fallet var med narrens i äldre
tider trilla av hans axlar. Han har
dessutom tillräckligt av den högnödiga varan
självhumor för att icke ett oönskat löje hos
åhörarna skall framkallas, då han alldeles
ypperligt sjunger »Hurra, vad jag är bra
idag». Hans Högvördighet ärkebiskopen har
i dagarna citerat detta revyuttryck med dess
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
