- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
458

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Från David till Courbet. Den franska utställningen i Stockholm. Av Carl Gunne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ca ri G u n n e

ra tidningskarrikatyrer. Hans värld består
av advokater, järnvägspassagerare,
Louis-Philippe, tvätterskor, kopparstickssamlare,
atleter, gycklare. Men av dessa figurer gör
han heroer, större och framför allt
sannare än Delacroix’, heroer av annat slag
visserligen, lasternas, brottens,
lögnaktighetens, cynismens, dumhetens, men också det
illa avlönade arbetets heroer, hans gelikar.
Är icke hans tvätterska vid Seinen större
och mera gripande än någonsin en
Delacroix’ litterära figurer, tala icke
gycklarna, som skrika utanför cirkustältet, ett
renare språk än någonsin Hamlet och
Horatio ?

Hans satir är allmänmänsklig och
förblir därför ständigt aktuell, den är aldrig
ytlig utan förråder tvärtom en kännedom
om människosjälens djupaste skrymslen,
och längst inne sitter alltid förståelsen och
medkänslan för den mänskliga svagheten.
Liksom Géricault sökte det makabra för
dess uttryckskrafts skull, så söker
Dau-mier — även däri en äkta romantiker —
det fula och det löjliga för uttryckets skull.

Men han ger form åt uttrycket på ett
sätt som ingen annan före honom. Han
bygger sina figurer, magra eller feta, med
en säregen anatomi, en anatomi där
skelettets byggnad, musklerna och huden äro
till endast för uttryckets intensitet. Denne
autodidakt känner människokroppens
byggnad bättre än någon skolad
akademiker, han arbetar aldrig efter modell utan
gör allt ur minnet. Hans syn är
skulptörens lika väl som målarens, och han
målar som skulle han skulptera. Med
penseln arbetar han så att säga i den tredje
dimensionen, holkar ur sina figurer,
bygger på dem, spetsar till dem, rundar av dem.

När Daubigny stod inför Michelangelos
Sixtinska kapell ropade han: »Daumier».
Vad som förenar Daumier med
Michelangelo är ej blott den plastiska
formuppfattningen utan också den mäktiga
rörelsen, rytmen. I advokatens gest, som blir

ett med grinet kring hans mun, i den
tunga rörelsen hos tvätterskan, som med
sin börda stiger uppför trappan till
Seinekajen, i Don Quixotes vajande skepnad,
i kopparstickssamlarens framåtlutade,
spända gestalt, färdig att slå ner på en
raritet, över allt samma uttrycksfulla rörelse.

Hans ljus, ett overkligt rörligt ljus i
släkt med Rembrandts, vilket kastar in
en stråle i ett dunkelt rum, som låter en
mäktig silhuett framträda mot fonden
eller avtecknar kopparstickssamlarens
profil mot den belysta väggen, står också
alltid i uttryckets tjänst, är ett: med
konstverkets andliga innehåll.

Till Daumiers förnämsta arbeten hör
obestridligen 1’Amateur d’Estampes, där
uttrycksfullheten visserligen ej är så
påträngande och gestikulerande som ofta
annars, utan mera latent och behärskad. I
sin diskreta men fylliga klang av toner i
grått och umbra med motsättningar av
mörkrött i karnationen och ljusare rött i
väggens gravyr samt grönblått i
portföljernas pärmar utgör denna målning även
ett av de bästa exemplen på Daumiers
personliga, symboliskt betonade kolorit.

Romantikern ser i det alldagliga livet
endast de sidor, de händelser, som förmå
sätta hans känslor i rörelse, eller helst
drager han sig bort till högre, friare
rymder och umgänget med diktens gestalter.

Men också i bokstavlig bemärkelse
flydde många av romantikens konstnärer
från tidens larm, uppsökte skogens lugn
och svalka, de porlande bäckarnas och
de blommande ängarnas ljuvlighet. För
dem, de intima landskapsmålarna, tog
sig ej romantiken uttryck i dramatisk
flykt och högstämda fraser. De
avlyssnade naturens egen röst och
återgåvo den med lågmält patos, i
naturstämningarna givande utlopp åt en stillsam,
lyriskt betonad känsla. Rousseau och
Daubigny representera på utställningen denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free