- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
464

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En diktbok från Augustus’ tid. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar H ar rie

högadlige republikanen kunde ej befatta sig
med en incivilis potestas. Och Augustus’
ärliga ansträngningar att knyta den lojale och
högt skattade medarbetaren till sin
personliga vänkrets förblevo fruktlösa: Messalla
kunde visa sin uppskattning av Augustus’
verk genom att utverka åt honom äretiteln
»fäderneslandets fader» — en titel med
republikanska anor, som även Cicero en gång
burit —-; men vid den nye härskarens hov
hörde han ej hemma, ty han höll hov själv.
I kraft av rang och börd kände han sig som
en med Augustus allierad, men också fullt
jämställd makt. Både hans medarbetarskap i
kejsarens gärning och den distans han höll
uppe mellan sig själv och kejsarens person
äro allenast strikta tillämpningar av hans
livs valspråk: noblesse oblige.

Adelskapet förpliktade i det augusteiska
Rom bland annat till litterära och
vetenskapliga intressen, och Messalla var även i detta
stycke en rätt adelsman. Han var, som det
hövdes en vän till Brutus, filosofiskt
intresserad och bekände sig till den akademiska
skolan. Horatius, som ibland hade äran att
se mycket förnäma gäster på sitt lantställe,
anser sig böra lugnande tilltala det vinkrus,
varmed han vill undfägna Messalla:

Var lugn — nog flödar ymnigt från gästens mun
sokratisk visdom, inen han lär ej försmå

den vinets eld, som fordom värmde
hjärtat hos själva den bistre Cato.

Filosofiskt skriftställarskap synes han
emellertid ej ha bedrivit. Däremot var han
litterärt verksam i de genrer som anstodo en
förnäm dilettant: han författade memoarer,
skrev poésies fugitives på grekiska och tog
ställning i filologiska stridsfrågor — hans
studie över bokstaven S i latinet åtnjöt stort
anseende bland filologerna av facket. Men
som äkta romersk storman ägnade han sig
först och sist åt ars oratoria, och han
räknades bland tidens förnämsta vältalare. Det
heter, att hans stil var dämpad, mjuk och
raffinerad, vittnande mera om kräsen smak
än om ursprunglig kraft -— »i själva sitt
skrivsätt visade han sitt adelskap», säger
Quintilianus.

För oss har Messallas litterära alstring gått
spårlöst förlorad: det är ej genom den han
har säkrat sig en plats i litteraturhistorien.
Men han höll hov, och han hade den
ambitionen att vilja göra sin omgivning till ett
Musenhof, att samla poeter kring sig i tävlan

med Augustus och Maecenas. Somliga av
hans poetiska vänner — en Aemilius Macer,
en Valgius Rufus — äro nu blotta namn:
den av eftervärlden mest kände bland de
debutanter han uppmuntrat — Publius Ovidius
Naso — hörde under sin krafts dagar ej
längre till Messallas hov. Men en del av
den poetiska kvarlåtenskapen från Messallas
trängre krets har räddats till oss i en liten
diktsamling, som förmedlar vår bekantskap
med åtminstone fyra poeter: två av dem äro
namnlösa, den tredje är den latinska
litteraturens enda skaldinna, och den fjärde är
en stor skald: i skuggan av hans namn ha
hans vänners anspråkslösare verk räddats
undan glömskan.

Den anonyme vitterlekare, som riktat
samlingen med ett 200 hexametrar starkt lovtal
över Messalla, hade visserligen avgjort varit
bättre betjänt med en fridfull glömska. Det
är ingen avundsvärd odödlighet att genom
århundradena göra tjänst som strykgosse åt
estetiserande filologer. I själva verket är
mannen ali heder värd, han har gjort sin
sak samvetsgrant och med ospard möda.
Hans vers är inte precis skön, men på det
hela taget felfri, han demonstrerar med kläm
och icke utan fyndighet sin mytologiska och
geografiska bildning, och krians disposition
är nästan kusligt klar: Ini. 1) poetens
otillräcklighet, 2) föremålets storhet, Avh.
Messallas bragder A) i det förflutna, 1) i fred,
2) i krig, B) i framtiden o. s. v. För
övrigt måste det betecknas som ett kraftprov
redan att författa ett så pass omfångsrikt
lovtal över en person, utan att läsaren får
reda på någonting som helst om föremålet.
Författaren vittnar med klädsam
självkännedom :

Föga förslår min kraft att tjäna hans rykte som

härold,

om ej Phoebus Apollo dikterar själv mina verser.

Phoebus Apollo har av allt att döma för
tillfället haft annat att göra, men det bör ju
inte läggas poeten till last.

Eftervärlden har haft svårt atb förlåta
den poet som döljer sig under pseudonymen
Lygdamus, att man länge, utan hans
för-skyllan, tillskrivit hans sex små elegier en
annan och större skald. Man har
undermedvetet gått till bedömningen av hans verk med
den olust man förnimmer inför ett avslöjat
falsarium: för den personlighet som döljer
sig bakom detta lilla diktknippe om kärleks-

464

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0512.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free