Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En diktbok från Augustus’ tid. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En diktbok från Augustus’ tid
sorg och dödsaningar, har man icke lyckats
uppbringa någon sympati eller något
intresse: på sin höjd har man roat sig med mer
eller mindre barnsliga identifikationsförsök
-— t. o. m. en så fin forskare som Frédéric
Plessis har lagt ner mycken möda på att
bevisa det tomma hugskottet, att Lygdamus
varit Ovidius’ i unga år avlidne broder.
Slikt är meningslöst — må Lygdamus
behålla den namnlöshet han själv valt, men
må han också få röna den förståelse han
ärligen har förtjänt. Visst är hans känsla
sval, hans fantasi blek och hans stil
konventionell : men ser man till den upplevelse han
besjunger och den anda vari han besjunger
den, är han kanske den mest säregne bland
romerska kärleksdiktare. I varje fall är han
den ende bland dem som är kysk, nästan
pryd — och det sammanhänger med att hans
kärlek gäller icke den ena eller andra
hetä-ren eller lättfotade världsdamen, utan en
jämställd kvinna, som varit hans trolovade,
kanske hans maka — han använder ordet
coniunx — men som gått ifrån honom av
skäl som han aldrig nämner. Man vill gärna
tänka sig henne som en blodfull romarinna
och honom som en sjuklig, ja, dödsmärkt
ung man med svalt och melankoliskt tempe-
30—Ord och Bild, 3J: * årg. ~T
rarnent: det skulle förklara konflikten, men
förblir givetvis fantasilek. I varje fall har
man intrycket att bevittna en modern
vardagstragedi, och modern —- åtminstone
o-antik — är också den stämning av smärtsam
resignation och blyg, enveten ömhet, som
behärskar skalden och snart sagt i varje dikt
mitt ibland de konventionella flosklerna
finner osökt och rörande uttryck. Han erinrar
sig med vemod den älskades familj, »din blida
moder och din fader, den älskvärdaste bland
män». Han dröjer vid lyckodrömmen som
dunstat hän:
att få dela med dig ett långt livs glädje och sorger
och i ditt sköte till sist lägga mitt huvud till ro.
Han vill döva sin sorg vid bägaren i vänners
lag — det är en locus communis rätt och
slätt, föreskriven av det poetiska hantverket:
men när tvångstanken på den förlust han
lidit dyker upp genom vinångorna — också
det en locus communis — ger han den
följande form:
Fast du ej mera vill skänka åt mig en tanke, Neaera,
följe dig lyckan och må städse din levnad bli ljus.
Men vackrast är törhända den tillägnan vari
inledningsdikten utmynnar:
Bonde på väg titi s t a d e n, fr amfö r en helgedom. Omkr. 100 f. Kr.
Gly-ptoteke t i München.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
