Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En diktbok från Augustus’ tid. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar rie
särställning, hos honom föreligger påtaglig
anknytning dels till Catullus’ krets, dels till
den alexandrinska barockdiktningens
spräng-lärda och pompösa paradstycken. Det
utmärkande för elegien är icke så mycket dess
versmått, det elegiska distichon, som dess
säregna komposition och därav betingade
stämningsvärde. Elegikern fingerar
fullständig passivitet gentemot sina skiftande
stämningar : han konstruerar åt sig en
utgångssituation och låter sen idéassociationerna
driva sitt spel, skenbart nyckfullt och
okontrollerat som i en dagdröm. I själva verket
består tekniken i att utvälja de associationer
som äro ägnade att antingen stegra eller
kontrastera emot den ursprungliga
stämningen och att forma ut dessa till episoder,
vilka dels verka som självständiga tavlor, dels
hjälpa till att hålla stämningen på glid och i
noga avvägd rytmisk böljegång föra den
ständigt vidare fram till ett slutackord, som
alltid ligger långt borta ifrån det
ursprungliga känsloläget. Man har — och skall ha —
det intrycket, att denna drömmande lek med
tankar, bilder och känslor skulle kunna
fortsättas hur länge som helst och avklippes helt
godtyckligt, genom ett maktspråk av poeten:
det faktum, att varje poem bildar en
avrundad och avslutad komposition, maskeras
medvetet och med raffinerad skicklighet.
Givetvis måste älskogens lust och kval — framför
allt dess kval — bli huvudtemat för en sådan
diktgenre: här får poeten till skänks både
viljelivets domning, drömmarnas nyckfulla
irrande och stämningarnas rolösa kretsande
kring ett med rabiat envishet fasthållet
grundtema. Men de båda virtuosa romerska
poeterna ha lyckats utan synbar möda kläda
ungefär vilka ämnen som helst i elegiens
form, och även i de erotiska dikterna ger
utformningen av de fristående episoderna
tillfälle att anbringa ett rikhaltigt och växlande
poetiskt stoff.
Albius Tibullus hade en aktad social
position: han var av ridderligt stånd, och i sitt
förhållande till Messalla var han icke så
mycket en hovpoet som en verklig vän. Som
medlem av Messallas cohors praetoria hade han
följt sin vän på hans fälttåg och varit med
om den seger över aquitanerna, som inbragte
fältherren triumfatorns lager — triumfen har
Tibullus firat i en festdikt, som onekligen
gör ett väl officiellt intryck, trots den
ståtliga diktionen och den effektfulla
användningen av de exotiska namnen:
Vittne sir Saöne och den forsande Rhone, den breda
Garonne och
blonda carnuters blå bölja, den stolta Loire.
Det är alltså helt naturligt, att Tibullus’
diktning bär tydliga spår av Messallas
politiska program. Han är den ende av de
au-gusteiska diktarna, som aldrig funnit
anledning att bringa Augustus’ person någon
hyllning — kejsaren nämnes överhuvud icke i
hans elegier. Men den storvulna patriotismen,
den högtidliga feststämning som skapades av
medvetandet om att Imperiets storhet nu var
fast grundad och dess enhet under Roms
spira tryggad, den har han delat med
Aenei-dens skapare och med Romareodenas skald.
Redan före Vergilius har han i praktfulla
verser hyllat Aeneas som Imperiets heros och
låtit Sibyllan förutsäga för den landsflyktige
troianen hans ättlingars kommande storhet:
Ren Victorias vingslag förnimmas kring tröttade
stävar,
äntligt den trotsiga mön bistår troianernas folk.
Hjordar, beten Er mätta på sju än grönskande
kullar,
medan det ännu är tid: Staden skall resa sig där,
Roma, vars namn blir en Odets dom över kuvade
länder,
var från sin himmel än Ceres på åkern ser ned,
järran från Österled dit bort där Oceanus mottar
gästfritt i böljornas hus Solgudens löddriga spann . . .
Hand i hand med patriotismen går den
romantiska entusiasmen för att återuppliva den
gammalromerska andan, strävandet att sätta
en damm för de övermäktiga strömningar
från Hellas och Orienten, som under det
sista seklet hotat att skölja bort italikernas
särart, drömmen om en återgång till
fädernas fromhet och dygd. Dessa stämningar ha
hos Tibullus varit mycket starka: ingen
samtida skald begränsar sig så konsekvent till
vad han fattat som äktromerska idealer, visar
sig så oberörd av den hellenistiska
kulturvärldens tjuskraft som han: att sen hans och
tidens gammalromerska utopi vid närmare
analys visar sig uppbyggd av grekiskt
tankegods, är en annan sak. Ytterst betecknande
är, att han i sin diktning inskränker
allusionerna till den grekiska mytologien till ett
minimum: det var ett steg som varken
Horatius eller Vergilius vågat ta ut. Med desto
varmare intresse omfattar han den
gammal-italiska religionens makter och riter: och
här är det inte längre fråga om den
filosofiskt sublimerade idealbild av fädernas tro,
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
