Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En diktbok från Augustus’ tid. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En di kt b o k f r ån Augustus’ tid
Paris och O in ön e. 2:a årh. e. Kr.
Muse o Boncompagni-Ludovisi i Rom.
som de övriga augusteerna svärmade för —
Tibullus ägde verkligen gåvan att
återuppleva det forna Italiens primitiva religiositet.
Han har den rätta skrupulösa ängslan för
Makternas spel, den magiska
världsuppfattningens tankegångar äro honom förtrogna,
och det står i god samklang med hela hans
religiösa läggning, — och med fornitalisk
tradition —, att han för säkerhets skull
anbefaller sig även i de orientaliska
gudamakters åtanke, i vilkas mysterier hans
älskarinnor delta. Men samtidigt är han en bildad
man, och därigenom kommer hans pietet för
gångna tiders tro att behålla den antikvariska
anstrykning, den lätta doft av museum, som
låder vid den augusteiska periodens
patriotiska romantik.
Vad som kanske allra bjärtast faller i
ögonen redan vid en ytlig bekantskap med
Tibullus’ diktning, är hans kärlek till lantlivet,
som han aldrig tröttnar på att utmåla i
idyllens klaraste akvarellfärger, och hans avsky
för kriget, för vilken han gång på gång
finner de våldsammaste uttryck. Det är både
felaktigt och orättvist att, som ofta sker,
fatta dessa drag enbart som uttryck för
poetens individuella läggning: Messallas
stridskamrat hörde ej till de omanliga veklingar,
som rysa för blodsutgjutelse och sentimentalt
drömma sig bort från det storstadsliv, som
förblir deras livsluft. I själva verket rör det
sig här om två ytterst viktiga punkter i det
augusteiska regenerationsprogrammet. När
Tibullus för det sunda lantlivets talan, när
han med en idealisering, som ingalunda
utesluter konkret livfullhet och verklig
sakkunskap, skildrar bondens leverne i fest och
vardag, så vill han — liksom Vergilius i
Geor-gica — ge ett poetiskt uttryck åt ett av den
nya regimens mest maktpåliggande sociala
strävanden: återställandet av det italiska
bondeståndet, återgången till odlarens
fruktbringande, uppbyggande id efter
revolutionsseklets av storstadens mentalitet burna
panikstämning. Och i förbannelserna över
kriget ekar den nya, hugsvalande paroll, som
segraren vid Actium lät gå ut över den
upprivna värld han samlat under sin spira, det
lösenord som i de sargade och mattade folkens
ögon’ lät hans gestalt växa till mer än
mänskliga mått: frid på jorden, Pax Augusta, Pax
Romana. Tibullus visar sig helt enkelt ha
delat de vackraste drömmar som knöto sig
till Augustus’ nya saecidum — det tidevarv
då svärden skulle smidas om till plogbillar,
då den väpnade Roma skulle bli till den
moderliga Ceres med mogna ax kring
lockarna, då Imperiets folk skulle samlas till
gemensam andakt kring Ara Pacis Augustae.
Dock, hur djupt Tibullus än är engagerad
i sin samtids politiska och kulturella
strävanden, förblir han, som det en rätt elegiker an-
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
