Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två elegier av Tibullus. Från latinet av Ivar Harrie - Asper eram...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar rie
Ja, så drömde jag. Ack, men min dröm för himmelens väder
flög till parfymernas land, fjärran Armenien, hän.
Ofta försökte jag döva med vinets bistånd min längtan —
tårarnas bitterhet strax mängdes i vinets arom.
Andra kvinnor jag slöt i min famn: ren nalkades fröjden —
då flög Venus sin kos, Delia stod för min blick.
Stött drog kvinnan sig undan och påstod mig vara förhäxad,
viskade — usch, jag blygs — skvaller om neslig magi.
Nej, trollformler försmår hon, min flicka har nog av sin fägring:
magiskt är armarnas hull, trolskt hennes gyllene hår.
Så vart Peleus, Thessaliens drott, förhäxad av Thetis’
havsblå blick, där hon red stolt på sin ystra delfin.
Sådant är trolldom nog — och nu har hon sålt sig för pengar:
köpet som blev mitt fördärv skötte en kopplerska flinkt.
Må den käringens mat bli förvandlad till stinkande gyttja,
bägarn hon för till sin mun fyllas med galla och blod!
Jämt kring de vägar hon går må flaxa jämrande spöken,
måtte hon få till musik ugglornas kusliga låt!
Hetsad av hungerns kval må hon plocka bland gravar förbjudna
örter och gnaga de ben, vargarnas glupskhet försmått,
löpa med blottad blygd under ångesttjut genom staden,
jagas från vägskälen bort ilsket av hundarnas flock!
Så skall det gå. Ej varslen bedra. Den som svikes i älskog,
står i en gudoms hägn: Venus skall hämna hans kval.
Delia, följ ej de råd hon ger dig, den giriga häxan,
sälj ej din kärlek för guld: kärlek som sålt sig är död.
Rata den fattige ej — han är trogen, han tigger din ynnest
ödmjukt, kring midjan ömt känner du sluten hans arm.
Troget han följer dig åt i det brokiga vimlet på gatan,
bär dig, där modden är svår, banar i trängseln dig väg,
lossar varsamt din dräkt vid ljuva och lönnliga möten1,
faller på knä att från skons fångsel befria din fot . . .
Ack, förspilld är min sång — hennes dörr ej öppnas för sånger:
nyckeln heter en börs, späckad med lödiga mynt.
Dock, min rike rival — väl stal du min lycka, men lita
ej på din egen, ty lätt snurrar den flyktigas hjul.
Tag dig i akt för den andre du vet: han vankar vid dörren
rastlöst (han har sina skäl), ser sig om, gömmer sig raskt,
låtsas gå huset förbi, men vänder, så snart han blir ensam,
håller i portgången vakt, harskar sig hemlighetsfullt ... .
Någonting försiggår, det är lönnlig älskog i spelet:
njut medan tid är, ty snart går visst din skuta i kvav!
1 I denna vers är texten med säkerhet fördärvad. Något acceptabelt emendationsförslag har mig
veterligen ej framställts. Overs. håller emellertid fore, att den gamla renässanskonjekturen amictus i st. f.
amicos leder tanken på rätt väg.
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
