Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yohn Gus tav s on
ligt mysterium, en transcendent makt, inför
vilken allt mänskligt är blott stoft och aska.
Överhuvud företer den ryska ortodoxin
och det ryska självhärskardömet djupt
vä-sensbefryndàde drag. I sin grundinställning
till livet och världen höra de så intimt
samman, att den ena företeelsen ej kan tänkas
utan den andra.
Det ryska tänkandet, sådant det
framförallt under det närma(st förgångna seklet
framträtt, har visserligen uppsagt ortodoxin
tro och lydnad och satt in ali sin hänförelse
och kraft på att bryta med autokratin, men
detta hindrar ej att ortodoxi och autokrati
kommit att utgöra de egentliga förebilderna
och vägvisarna för den ryska intelligensen
under dess försök att på egen hand komma
tillrätta med problemen. Visserligen har den
ryska intelligensen drömt om att göra sig
urarva i förhållande till allt det förflutna,
men faktiskt har ortodoxins och autokratins
inställning bildat själva ramen för dess
tänkande. Denna inställning har bestämt den
ryska intelligensens sätt att se och gripa
problemen och jämväl i hög grad influerat
på gestaltningen av de föreslagna
lösningarna.
Även det fria ryska tänkandet är i
utomordentlig grad antropocentriskt. Den
oerhörda intensitet, varmed detta tänkande
störtat sig på problemet om människan och
hennes lidande, har gjort det blint för
kosmos och de kosmiska sammanhangen.
Människan, eller rättare mänskligheten, ty det
är inom ryskt tänkande aldrig fråga om
individualiteter, fyller hela världsalltet.
Naturen och världen existera ej såsom ett
självständigt, från mänskligheten skilt
egen-vara.
Inom västeuropeisk mentalitet har så
småningom, bl. a. på grund av att den
västeuropeiska människan i utpräglad grad är en
stadsmänniska, utbildats en känsla av distans
i förhållandet till naturen. Denna framträder
för västeuropeisk mentalitet som en i
förhållande till människan alltigenom säregen, fullt
självständig realitet.
Denna känsla av distans bildar väl
grundvalen både för de herraväldesanspråk över
naturen den västeuropeiska människan är
bärare av och för den naturkärlek och
naturhängivenhet, som i det moderna Västeuropas
liv spelat en så stor roll.
För rysk mentalitet däremot existerar ej
denna distans. Den natur man här ser, har
alltigenom mänskliga drag och går helt upp
i relationerna till människolivet. Den har
karaktär av en blott förgård till
människovärlden. Därför är man oförmögen att
räkna med den som en självständig, av sina
immanenta lagar styrd realitet.
För det ryska folkets fullt medvetna liv
spelar därför naturen knappast någon roll.
Dess medvetna tänkande är naturfritt.
Dostojevskij, som tvivelsutan är den mest
medvetne av de stora ryska diktarna, är här
utomordentligt typisk. Hos Tolstoy är,
såsom vi skola se, förhållandet till naturen
mera komplicerat. Fast torde emellertid stå,
att den fullt medvetne etiske profeten och
socialreformatorn Tolstoys tänkande till sin
syftning också är enastående naturfritt.
Att det ryska tänkandets medvetenhetsfält
helt fylles av problemet om människan,
innebär emellertid knappast, att det till sin
tendens skulle vara humanistiskt i västeuropeisk
mening. Nej, i grunden är det övertygat
anti-humanistiskt. Människan framstår för detta
tänkande ej som en av gudomliga krafter
ge-nomverkad mikrokosm, för vilken det fria
växandet och mognaden framträder som det
högsta värdet, såsom på en gång högsta
lycka och högsta plikt. För Goethes »Werde
was du bist!» har det medvetna ryska
tänkandet ingen förståelse. För det är denna
maning snarast uttryck för
självtillräcklighet och glömska av det enda nödvändiga.
Det ryska 1800-talstänkandet är nämligen
liksom det ortodoxa alltigenom ett
frälsningstänkande.
Det som ursprungligen väckt detta
tänkande och sedan alltjämt förblivit dess
främsta drivkraft, har ju varit anblicken av
den fruktansvärda, outhärdliga nöden i clet
tsaristiska Ryssland. Vad som gjorde ett så
etsande intryck, var emellertid icke bara deri
ofta himmelskriande materiella nöden och
förkommenheten. Nej, det mest skakande,
oförglömliga intrycket stammar från
anblicken av det själsfördärvande och
själsmör-dande lidande, som i livegenskapens och
tsarismens från toppen till roten övertygat
kristna Ryssland den ena människan förorsakade
den andra. I eldskrift lyste för det ryska
tänkandet fram den insikten, att vad som
härvidlag fördärvades och gavs till spillo
var icke blott de underkuvades och
våldfördas själar utan i än högre grad de
härskan-des. Människan mister genom samlivet med
sina medmänniskor fullständigt sin oskuld
och renhet. Makten över medmänniskorna
kom så att för det ryska tänkandet liksom
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
