Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John G ii stavson
ke i en nässelhög». Han får ock ett starkt
intryck av hennes käckhet, täcka barnslighet
och spröda skönhet, liksom av hennes
ansiktes uttrycksfullhet och den blida, lugna
troskyldigheten i hennes ögon.
Furstinnan Maria är visserligen ful, men
även hon har de stora strålande ögonen, och
hennes blick får stundom det varma, milda
skimmer, som väl för den skarpsynte
fysiognomikern Tolstoy, för vilken det själsligt
kroppsliga i människans väsen smälter
samman till en odelbar helhet, äro uttryck för en
intensiv, djup förbundenhet med livets och
naturens urgrund och en varm moderlighet.
Men då en Natasja, en Kitty blivit gifta,
försvinner mycket snart den själiska
skönheten. Den inre glöden slocknar. Om Natasja
heter det: »hennes sj äl försvann och det enda
man såg var den kraftfulla, fruktsamma
honans vackra ansikte och välformade kropp.»
Hon bekymrade sig ej heller om sitt yttre.
»Okammad och i morgonklänning» kunde
hon komma inrusande i familjekretsen »för
att med strålande ansikte visa lillans blöja,
som hade en gul fläck och icke en grön och
höra dem säga, att barnets måge säkert var
bättre nu.»
»Hon tänkte», heter det vidare, »icke på
sin toalett eller på sitt sätt att uttrycka sig,
det föll henne ej in att visa sig för sin man
i en fördelaktig pose.»
Allt sådant har blivit henne likgiltigt, ja,
föraktligt. De behövdes ej heller längre, de
tjusningsmedel som instinkten tidigare
ingivit henne. Det som nu band henne och
maken samman var icke »de pöetiska känslor,
som dragit honom till henne, utan deras
förening vilade på något annat, något
odefinierbart, men fast och olösligt, likt det som
förenade hennes egen kropp och själ.»
I och med giftermålet och moderskapet ha
en Natasjas, en Kittys bestämmelse gått i
uppfyllelse. Deras översvallande livlighet,
deras själiska behag var — det känna de
instinktivt själva — blott ett medel, blott ett
omsvep för en ny generations tillblivelse.
Därför gå de ock med varje fiber av sitt
väsen upp i att vara maka och framförallt
moder. De ha kommit helt till ro såsom led
i den väldiga livsprocessen, såsom bärare av
livets ständigt sig nytändande flamma. Djupt
förankrade som de äro i den eviga
moderlighetens urgrund, tyckas de oövervinneliga.
Ur moderskapet, ur barnsbördens kval och
lust hämta de ny kraft.
I äktenskapet är det de som gripa händel-
sernas roder och styra den kurs, som
modersinstinktens kompass utpekar.
Männen åter gå i allt väsentligt i sina
hustrurs ledbaind. De, dessa släktlivets
utlänningar, som stundom gripas av för kvinnorna
fullkomligt oförståelig lust att slita sig loss
och giva sig ut på äventyr i andens värld,
infångas emellertid snart och förankras i
familjens värld. Kvinnorna veta att på allt sätt
omhulda dem, att därhemma omgiva dem med
en atmosfär av trevnad, värme och stilla
hjärtlighet. Med tusen band och ömma
omsorger fängslas så de äkta männen vid
hemmet.
Natasja t. ex. skyndar att lägga sig till
med sin mans alla meningar. Hon förstår
ingenting därav, men instinkten säger henne,
att på så sätt lyckas hon bäst i att fängsla
mannen vid familjen och barnen.
Hennes make Pierre Besuhov är nämligen
en högst känslig, ömhudad, lättsårad
natur med stark böjelse för att spela en
sektledares roll. Hans efter jämnvikt och ostörd,
idyllisk harmoni trängtande själ har behov
av att i hustrun finna en avbild av sitt eget
väsen, ett eko av sin egen röst.
Överhuvud ingå i en Natasjas, en Kittys
hållning till de äkta männen en underlig
blandning av känslor av ödes- och
livsgemenskap, svartsjuka, moderlig ömhet och
godmodig överlägsenhet, född ur känslan av att
sitta inne med den nödvändiga insikten, av aft
ensamma höra till de invigda. I känslan av
att ha fast fot på släktlivets hälleberg, av att
helt svänga med i naturlivets kosmiska
rytm kunna de låta männen hållas med sina
teorier, sina världsförbättrareplaner och
vidlyftiga diskussioner. De våga göra ledbandet
långt eller låta det hänga löst. Men då det
verkligen gäller, då de skönja något som
hotar familjen eller barnen, veta de att stramt
samla tyglarna och hindra alla
obetänksamheter.
Med den strålögda, i sin ungdom starkt
andligt intresserade och varmt religiösa
furstinnan Maria, som sedan hon blivit
Nikolaj Rostovs hustru, måhända också i sitt
innersta vet, att hennes andlighet blott var ett
slags camouflage, en instinktens skyddande
förklädnad och därför, såsom samtalet med
mannen på »Krig och freds» sista sidor
tycks antyda, kapslat in den, säga de t. ex.
följande: Pierre påstår, att alla människor
lida, att alla hotas av olycka och fördärv och
att det är vår plikt att hjälpa vår nästa; han
har förstås rätt i det, men han glömmer, att
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
