Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leo Tolstoy, och hans värld
hållning sig uppenbarande, ja, inkarnerande
själen han framförallt förmår gripa. Vad
han giver, är icke de direkta själsrörelserna,
utan i och genom sio gestaltning och spegling
av de kroppsliga företeelserna låter han oss
ock se in i de själsliga. Vad han giver är
vidare icke inblick i den sida av själslivet
som är vänd mot anden, utan företrädesvis
i den sida som är vänd mot det kroppsliga.
Vad vi hos Tolstoy lära känna är
framförallt kroppsjälen, eller vi kunna kanske ock
säga själskroppen, d. v. s. instinkternas,
drifternas, sym- och antipatiernas
mångför-grenade, brokiga värld. I hans världsbild
höra nämligen själ och kropp oupplösligt
samman och bilda en av livet sammanbunden
helhet.
Hans själsbild liksom hans kroppsbild är
f. ö. liksom hos Schopenhauer alltigenom
biologiskt organologiskt determinerad.
Visserligen spelar i Tolstoys romaner den
materialistiska, mekanistiska världssyn, som
vid förra seklets mitt firade en
återuppstån-delse, en viss roll. Så låter han t. ex.
i »Anna Karenina» Levin kämpa med dess
teorier. Men i den världsbild, som utgör
bakgrunden för den Tolstoyska dikten, har
den mekanistiska världssynens döda
atomvärld, dess alltigenom försakligade värld,
som väl f. ö. från historisk synpunkt utgör
en den moderna västerländska
människovärldens projektion ut i metafysikens rymd av
vår moderna västeuropeiska sakvärld, aldrig
varaktigt fotfäste. Hans dikts kroppsvärld
är de levande, besjälade kropparnas värld.
Enligt den organo-biologiska världssyn,
som både Tolstoy och Schopenhauer
omfatta, och som f. ö. bottnar i en uråldrig,
i en mångfald myter och kulter sig
manifesterande världs- och livsinställning, icke
blott genomströmmas utan är tillvaron ett ur
samma urgrund vällande, enhetligt, själiskt
kroppsligt liv, som ur sig framalstrat
könsmotsatsens urpolaritet för att så trygga sin
ständiga förnyelse, sin törst efter mer och
åter mer liv.
Den enhetliga livsströmmen har splittrat
sig i ett otal individer, men individuationen
griper ej djupt. Den berör ej kärnan utan
är och förblir en blott fenomeneli form.
Individerna äro tillfälliga förtätningar i
livsströmmen, men förtätningar som alltjämt på
alla sidor omspolas av och äro djupt
nedsänkta i den enhetliga strömmen. De ha intet
egentligt egen vara, utan i och genom dem
verkar den enhetliga livs- och
släktdriften. De äro blott tillfälliga bärare av
alllivets flamma.
V.
I intimaste sammanhang med denna
individuationens ytliga, kärnan ej berörande
karaktär står tvivelsutan att Tolstoys liksom
Schopenhauers värld, trots den klara
åskådligheten, den plastiska konturfastheten
och pregnansen, som påminner om de
latinska folkens alltigenom
formbestämda och formgenomträngda världsbild, har en
vidsträckt dunkel bakgrund. Det är en värld,
genomkorsad av hemlighetsfulla krafter, av
underjordiska kommunikationer mellan
själarna, av drömmar, mättade med en
obestämd men djup meningsfullhet, av dunkla
sym- och antipatier, av förebud och varsel.
Det är en värld, ej ännu helt löst ur moder
Natts sköte. Navelsträngen är ej avskuren.
Särskilt inför vissa partier av »Anna
Karenina» ha vi, såsom redan nämnts, en stark
känsla av att röra oss i en värld, vidare,
osäkrare och hemlighetsfullare än vårt
vanliga dagsmedvetandes.
Typiskt för den underjordiska
kommunikationen mellan själarna, som här råder, är den
profetiska symbolladdade mardröm, som
Anna och Vronskij kort efter det första
kärleksmötet båda samtidigt drömma, och som
fyller dem båda med en namnlös skräck.
Anna har redan före förbindelsen med
Vronskij hemsökts av denna mardröm, i
vilken en liten smutsig bonde med tovigt skägg
står böjd över ert säck, trevar med händerna
efter ett stycke järn, med vilket han har
något att syssla, medan han frammumlar några
franska ord, som låta ungefär som: Il faut
le battre, le fer, le broyer, le pétrir–-
På morgonen till den dag, då hon tager sitt
liv, overfalles hon åter av denna skräckdröm,
och i själva dödsögonblicket hör hon den
lille gubben från drömmen mumla böjd över
järnet.
Kanske förstod hon då i dödsögonblickets
klarsyn sambandet mellan gubbens järn och
sitt eget liv.
I drömmen hade hon nämligen — och det
var det fasansfulla — en känsla av att
gubben icke bekymrade sig om henne men i alla
fall företog sig något förfärligt med järnet,
och att detta hade något samband med henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
