Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Leo Tolstoy och hans värld. Några drag. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jolin Gustav son
som en dödens och intets Värld. Men för den
frigjorde, den i Schopeflhaüersk mening
helige framstår vår värld med alla sina solar
och vintergator som —■ intet.
*
Otvivelaktigt torde vara, att Tolstoy i sitt
medvetna tänkande varit övertygad om att
den eviga kärlekens, godhetens och dödens
värld, vars förkunnare han kände sig kallad
att vara, är en den sanna andens värld. För
oss ter sig emellertid hans andliga värld
framförallt som ett naturnödvändighetens och
naturprocessens alltigenom opersonliga
kärleks-cch frihetslösa rike. Den enda andlighet, vi
människor verkligen känna, den är nu en
gång för alla personlighetsbestämd och
per-sonlighetsbunden. Ett andens rike, det
betyder för oss ett de fria, självbestämda
personligheternas rike. Det betyder ock ett
kärlekens rike. Men vad vi kalla kärlek i detta
ords eminenta betydelse har intet att skaffa
med »den eviga kärlek», vars väsen är att
älska allt och ingen. Tolstoys »eviga kärlek»
är ju i grunden intet annat än en
fruktansvärd helhetsegoism. Kärleken är för oss
alltigenom personlig, både i den meningen att
blott personer kunna vara dess bärare, dess
subjekt, och i den att personer äro dess enda
fullt adekvata objekt.
Personlig är denna kärlek ock i den
meningen, att den fullt och helt bejakar den
älskade i hans individuella egenart. Världen
blir, säger den, rikare genom att Du, såsom
något säreget, finnes.
Vad denna kärlek söker, är icke sitt, icke
sin egen frälsning och helighet, d. v. s.
kärleken har icke karaktär av blott medel, av stege
upp mot fullkomligheten. Utan
fullkomligheten kan icke tänkas utan den. En i alla andra
hänseenden ofullkomlig värld som äger
kärlek är, såsom Max Schele understryker,
fullkomligare än en värld som i alla andra
avseenden är fullkomlig men saknar kärlek.
Personlig är kärleken ock i den meningen,
att den vilar i den älskades person. Detta
innebär ej, att kärleken är blind för den
älskades empiriska ofullkomligheter. Men mitt
igenom, ja, i de empiriska bristerna ser den
den älskades personliga väsen skymta genom.
Den är visserligen alltigenom inställd på att
på allt sätt underlätta vägen för den älskade
att nå fram till den fulla utpräglingen av det
för honom säregna väsendet. Men kärlekens
art och styrka är icke beroende av att den
älskade realiter gör detta. Den är nämligen
fri från alla förmyndarelåter, från ali lust
att föreskriva.
Blott i frihetens luft kan den nämligen
leva, och utan den aktning för den personliga
integriteten, som hellre ser, att den älskade
går vilse på sin egen väg, än att han blir
»frälst» på min väg, kan den personliga
kärleken, som väl framförallt är det moderna
Västerlandets upptäckt i värdenas kosmos,
helt enkelt ej uppstå.
Den andlighet, Tolstoy förkunnade och
personligen kämpade till blods för att nå, har
emellertid som sagt ingenting att skaffa med
de fria personligheternas anderike. Tolstoy
var och förblev nämligen alltigenom icke blott
naturförbunden — det gör väl allt, även den
personliga andligheten, åtminstone så vitt vi
känna — utan naturbunden. Däri låg både
hans styrka och hans svaghet.
Hans tänkande förblev alltjämt trollbundet
av de kategorier som gälla för naturlivet,
och hans andlighet kom så att i allt
väsentligt antaga naturlivets struktur.
Även hans asketism, liksom den intensiva
hettan och hätskheten i hans invektiv mot
naturlivet (Kreutzersonaten t. ex.), vittnar
om hur djupt han satt fast i naturlivet.
Överhuvud torde asketism i liv och lära ej
Utgöra något indicium på någon högre grad
av andlighet, vilket naturligtvis ännu mindre
innebär, att blotta frånvaron av asketism får
tagas som vittnesbörd om andlighet.
Om denna Tolstoys väsens naturbundenhet
talar väl ock, att den andlighet, som han
medvetet ville bekänna sig till, har en så
schematisk och falsk universalistisk karaktär, är så
tom och abstrakt och till sin medvetna
syftning så fränt dualistisk. Dess fräna dualism
synes mig nämligen framsprungen ur att för
den Tolstoyska väsensinriktningen ali
konkretion, ali bestämdhet, allt innehåll kom att
falla inom naturlivets gebit. Han var
oförmögen att fatta en konkretion, som icke bar
naturlivets opersonliga drag. Men det fanns
ändå hos honom en mäktig törst efter ande.
Medvetet strävade han, om ock fåfängt, att
spränga sitt väsens gränser och nå ut över
naturen. Hans behov efter fasthet, avgjordhet
och entydighet drev honom att söka vinna en
position hinsides naturlivets mångtydighet,
oavgjordhet och djupa nihilism. Andligheten,
som han längtade efter eller i varje fall
trodde sig längta efter, kom så att för honom te
sig närmast som ett blott och bart
upphävande av, en negation av naturen. Andligheten
antog så för honom dödens gestalt och drag,
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0538.html
