Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ini hi ld Bergh
han i detalj skildrar de politiska strider och
skandaler, som under 90-talet gingo fram
över hans hemö, det är Pirandello som
komediförfattare på agrigentinsk dialekt och
det är i ali synnerhet Pirandello som
fortsättare av Vergas novellistiska skildringar av
sicilianska bönder och fiskare.
Fortsättare, men naturligtvis på samma
gång lärjunge. Malavoglias skapare har nu
en gång satt så djupa spår i italiensk
litteratur att få av dem som skrevo under
decennierna närmast före kriget kunnat
undandraga sig det, och att i varje fall ingen av
dem som sysslat med vad italienarna själva
kalla la realtà dialettale varit fri därifrån.
Pirandello såsom själv sicilianare har ju haft
dubbel anledning till beroende, och om
åtskilliga av hans målningar av
Agrigentobefolk-ningens strävsamma kamp för tillvaron kan
man utan tvivel säga, att de äro direkta
avläggare till föregångarna i Cavalleria
Rusti-cana och Drammi intimi. En sådan t. ex. är
Alla zappa, en ofta omtryckt och ofta
beundrad novell, som otvivelaktigt är väl
skriven men lika otvivelaktigt är en
Vergaimita-tion. som just har denna egenskap att tacka
för sin för Pirandello ovanligt fasta och
harmoniska byggnad, en annan är La lega
dis-ciolta, en berättelse om ett maffiabands öden,
vars knapphändighet är helt Vergansk. Men
det finns också redan från början
skiljaktigheter läraren och lärjungen emellan, vilka
äro icke mindre i ögonen fallande.
Ett typiskt exempel därpå är en novell
som heter Lontano, en av Pirandellos allra
tidigaste och som han själv, annars så
färdig att fördöma vad han skrivit som ung
eller yngre, fortfarande brukar framhålla
som ett av sina bästa arbeten. Dess seen är
Porto Empedoclo, Agrigentos hamnstad, och
dess protagonist en ung norsk sjöman, Lars
Cleen. Ombord på Hammerfest har han en
dag kommit dit dödssjuk i tyfus och av sina
kamrater lämnats kvar hos Skandinaviens
bålde representant, Don Paranza. Mot allas
förmodan kryar han på sig, och nu börja
förvecklingarna. Don Paranza har en
brorsdotter, Venerina, som under det hon skött
Cleen blivit förälskad i honom och nu blir
utom sig, då han börjar tala om resa. Själv
känner han för henne ej annat än
tacksamhet, och tala med henne kan han
knappast, då hans italienska ordförråd är ytterst
begränsat, tala med Don Paranza kan han
följaktligen just ej heller, men eftersom
denne och flickan äro bägge lika övertygade
om arten av hans känslor, så finner sig den
blyge Lars en vacker dag förlovad med
Venerina, utan att han själv vet hur det gått till
och om han egentligen vill vara med därpå.
Arbete skaffar honom Don Paranza
samtidigt på en båt som går på Tunis, och så
står bröllopet, och i sinom tid ökas familjen
med en son. Venerina är nöjd, hon har sitt
hem och sitt barn, och det är för henne nog.
Men Lars försjunker var dag alltmer i
melankoli. Tafatt och litet trög, godmodig
och stilla passar han inte in i sin omgivning,
dess vanor äro inte hans och dess känslor
ej heller. Av hustrun får han mestadels ej
annat än bannor för att han ej är som andra
och för att han ej kan sätta sig i respekt
hos gatpojkarna, som strömma efter honom
närhelst han visar sig på gatan, och om
barnet är hon så svartsjuk, att han knappt ens
får se på det. Sitt arbete sköter han utmärkt,
men arbetskamraterna betrakta honom med
misstro och ovilja. Till råga på allt
kommer en dag Hammerfest åter in i hamnen,
och då Lars ror i land efter att än en gång
ha fått trampa dess älskade däck, känner
hans förtvivlan inga gränser: mötet med »de
egna» har helt öppnat hans ögon, och han
förstår vid vilken fasansfull ensamhet han
bundits, fjärran i främmande land och bland
främmande, fientliga människor.
Lars Cleen är fullkomligt en typ ur Vergas
galleri av »besegrade», men att han icke har
de klara säkra linjer, som komma Vergas
gestalter att minna om träsnitt, beror inte
bara på att det i det ena fallet är en mogen
mästare, i det andra en nybörjare som fört
pennan, det beror framför allt på att
Pirandello saknar föregångarens objektivitet.
Verga visar ogärna vad han själv tänker om
dem han skildrar, och i ali synnerhet visar
han inte sin medkänsla. Att den finns, det
är ju det nödvändiga grundlaget för hans
förståelse, men ett är att äga medkänsla, ett
annat att underrätta läsekretsen därom, och
det undviker, som sagt, Verga sorgfälligt.
Under det däremot Pirandello sällan kan
hålla sig själv utanför sina skildringar. Han
gråter med den stackars bortkomne Lars och
vredgas å hans vägnar över grannars och
arbetskamraters grymhet. Han skildrar
främlingens stumma pina så att man har en
förnimmelse av att han gör dennes känsla av
ensamhet och oförståddhet helt till sin.
I skildringen av Venerina kommer det sam-
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
