Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u n h ild B e rgh
vänder. Det är något utmärkande för
Pirandello att hans läkare bevisa, att det är en
högre plikt att ej hindra en självmördare
utan låta honom dö i fred, och att hans
präster förklara för sina församlingsbor, att
de ceremonier de utföra inte ha någon
betydelse.
Samtidigt med dessa sicilianska noveller
skriver emellertid Pirandello andra av helt
annan typ. D. v. s. sicilianska äro också dessa
i den betydelsen, att författaren även i dem
sällan frigör sig från den värld, vari han
vuxit upp: flyttar han scenen till Rom eller
till ett litet kafé i en stad utan bestämt
geografiskt låge, så äro de gestalter han för
fram därpå dock i regel borgare från
Agri-gento. Men att i dem direkt skildra sin
hemös liv avser han aldrig, och helt
annorlunda komplicerade äro där hans figurer och
de problem varmed de kämpa.
Om Vergas skugga ligger över en del av
Pirandellos folklivsskildringar, så märker
man i dessa andra noveller, åtminstone till
en början, starkt inflytandet från den andre
av hans ungdoms lärare, Alberto Cantoni.
Utom Italien torde denne författare vara så
gott som okänd, och även inom dess gränser
läses han åtminstone f. n. mycket litet, men
han har för två av dess nu levande förnämste
författare varit av stor betydelse: den ene
är, som sagt, Pirandello, den andre Alfredo
Panzini. Cantonis ledande sats är att en
diktare skall vara icke bara diktare utan på
samma gång en »critico fantastico», d. v. s.
i stånd att i själva skaparögonblicket
fördubbla sig själv och låta sin reflexion
plocka sönder vad fantasien nyss sökt forma till
en enhet. Omsatt i praktik betyder detta, att
han efter att, ofta livfullt och klart, ha ställt
för oss en gestalt, plötsligt gör halt för att
kasta ett helt nytt ljus över berättelsen och
i en längre eller kortare utvikning förinta
den bild han nyss målat: han hånar den
ibland, han skrattar ut den en annan gång,
en tredje förkunnar han, att denna varelse,
som tycktes så levande, i stället representerar
någon litterär teori: en ung strålande flicka
förklaras plötsligt vara identisk med den
komiska musan och en äldre jovialisk herre
med den klassiska humorn, under det hans
bleke magre följeslagare förvandlas till den
moderna humorn, etc. etc.
Pirandello beundrar Cantoni som en av
Italiens störste författare, och han beundrar
honom i synnerhet på grund av dessa paren-
teser och utvikningar, som han anser
utgöra det bästa och mest originella i
Cantonis romaner, men själv diskuterar han
emellertid endast sällan sina fantasiskapelser
på detta direkta sätt. Han förfar i stället på
det viset, att han oförmodat skjuter framför
sina gestalter en spegel, som allt emellanåt
förefaller vara betänkligt i släkt med den
skärva lille Kaj fick i ögat, men som i alla
händelser alltid har förmågan att visa vad
Pirandello kallar »la vita nuda», livet i dess
nakenhet, d. v. s. människan fri från de
brokiga trasor varmed hon söker skyla sig och
de masker varmed hon medvetet eller
omedvetet döljer sitt »rätta» ansikte, människan
sådan hon är icke bara utåt men också, och
kanske framförallt, sådan hon är inåt, i sina
ensammaste ögonblick och sina hemligaste
tankar, i ali sin splittring och sin oro, sin
ångest och sin fattigdom.
»För mig», säger Pirandello i en av sina
många självanalyser, »har det aldrig varit
tillräckligt att skildra en gestalt, vare sig
man eller kvinna, och vare sig än så
egenartad eller karakteristisk, enbart för nöjet att
skildra, att berätta en tilldragelse, den må
vara glad eller sorglig, enbart för nöjet att
berätta, att beskriva ett landskap enbart för
nöjet att beskriva». Och han tillägger, att
han i stället räknar sig höra till en annan
grupp författare, som han i motsats till de
förra vill kalla filosofiska, och för vilka han
anser det betecknande att de »utom av detta
nöje drivas också av ett djupare andligt
behov, till följd varav de ej kunna godtaga
gestalter, tilldragelser eller landskap, såvitt
de ej äro genomdränkta, så att säga, av en
bestämd livssyn och därigenom vunnit allmän
betydelse.»
Aldrig är ett ord med vars bruk man, som
bekant, bör vara varsam, och bland
folklivsnovellerna möter det ingen svårighet att
uppleta åtskilliga, i vilka Pirandello — som
han också själv vid andra tillfällen medgivit
— verkligen nöjt sig med att skildra vad
hans, förresten mycket goda, ögon sett, men
sant är ju, att i de flesta även av dem sitter
vad han kallai »reflexionens lilla djävul»
ständigt på lur, beredd att hålla hans fantasi
tillbaka, då den svingar ut alltför sorglöst,
och beredd att byta skrattet i gråt och
snyftningarna i löje. Öppet tränger han sig dock
där ej fram, och gestalterna plockar han ej
helt i stycken — om också Pirandellos
bönder emellanåt besitta karaktärer förbluf-
54°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
