Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pirandello som novellist
Quando il treno ha fischiato är en novell,
som avser att visa att det hos en individ kan
dyka upp på nytt en personlighet som han
förr ägt, och samtidigt att en fantasibild kan,
för den som upplever den, vara lika verklig
som det han ser med sina ögon och rör vid
med sin hand. Den handlar om en liten
utsliten ämbetsman, som till sin chefs oändliga
häpnad en dag låter bli att arbeta, och som,
då han blir tillfrågad om skälet för sin så
högst ovanliga lättja, svarar med några
förvirrade ord om att »nu har tåget blåst». Och
så spärras han in, ty ingen förstår annat än
att han blivit sinnessjuk. Ingen förstår,
säger Pirandello, att denne lille arbetsslav, som
för att uppehålla sig och tre blinda släktingar
måste slita med extraarbete, samtidigt som
han skall vara sjukskötare för dem och
lyssna till deras eviga klagomål, bedövad av
detta tunga slåp för länge sedan glömt
världen omkring sig, tills han en natt i tystnaden
hör en vissling: det är ett tåg som blåst. Den
gälla signalen väcker den uttröttade ur hans
dvala, han minnes med ens att det finns
skogar och berg och soliga fält, han ser
framför sig städer han som ung besökt, och han
börjar som då drömma om fjärran länder.
Att han tog sig ledigt den där dagen berodde
bara på att hans tankar följde med tåget till
avlägsna trakter, och det är blott på det
villkoret han vill gå tillbaka till arbetet igen:
att han då och då får ta sig ledigt några
timmar och ge sig ut på en tripp, till Sibirien
t. ex. en dag, eller till Kongos urskogar en
annan: »Det går på ett ögonblick, min herre.
Ty nu har tåget blåst.»
Om illusionen som ersättning för
verklighet handlar också La camera in attesa. Det
är en berättelse om en mor och hennes tre
döttrar, vilka i många månader väntat på
sonen-brodern, som gått ut i Tripoliskriget
och efter en drabbning rapporterats som
saknad. För dem är han inte död, han är
bortrest, som han varit det ofta förr, och skall
liksom då så småningom komma tillbaka. Och
i väntan därpå hålla de hans rum berett för
honom, var morgon städas det, och var afton
göres bädden i ordning, och hans karaff blir
fylld med friskt vatten. Men en afton dör
den gamla modern. Hennes sista ord voro:
»Ni skola tala om för honom att jag väntade
så länge jag kunde.» Men ingen av döttrarna
tror längre på att de skola bli i stånd att till
brodern framföra en hälsning. I förvirringen
och sorgen ha de den dagen glömt hans rum,
sängen står orörd, vattnet har inte blivit
ombytt, från almanackan har intet blad rivits,
och rummets underliga, nya stillhet dödar
broderns bild i deras hjärtan: »illusionen av
liv upphörde i hans rum för en dag, och
upphörde därigenom för alltid».
Dessa noveller om dualismen mellan form
och rörelse, mellan nödvändigheten att
fixera livets innehåll och nödvändigheten att slå
konstruktioner och former i stycken, om
konflikten mellan drömmen om frihet och
medvetandet om evig bundenhet, om tragiken i
att förstå formernas förgänglighet och på
samma gång förstå deras oavvislighet, om
det hopplösa i att kämpa för att nå fram till
varandra och i att tro på en värld i sig,
varom individerna kunna ha gemensam kunskap,
beteckna det nya som Pirandellos
författarskap skänkt italiensk litteratur. Problemen
äro visserligen ej nya, det är Pirandello själv
den förste att medgiva, och den som söker
påverkningar kan finna sådana ända från
Pascal och Cervantes till de sista dagarnas ryska,
franska och tyska litteratur, men om det är
sant, som han själv en gång sagt om en
annan författare, att det viktiga icke är
tankarna, som ofta äro allmängods och endast
ytterst sällan originella, men den intensitet
med vilken de upplevas, att det är, som han
uttrycker det, »tonen som betyder allt», då
äro just dessa noveller hans mest
självständiga insats. Ty dessa tankar, som inte minst
de sista decennierna — och det är de sista
tjugu åren Pirandello skrivit om dem — varit
aktuella och ofta dryftade, upplever han
nämligen med en intensitet som är helt hans
egen. Det rör sig icke för honom om ett
abstrakt filosofiskt problem — trots sitt
intresse för metafysiska spörsmål är ingen mindre
filosof än Pirandello —, det rör sig om en
brottning med tankar, vilka fullständigt
förhäxat honom, vilka dag och natt tortera
honom, och från vilka han med varje ny
novell gör ett nytt försök att skriva sig kvitt
och vinna befrielse eller i varje fall lindring.
Det är för en människa som lider
naturligt att resonera och åter resonera om sitt
lidande, för att därigenom finna roten därtill,
säger Pirandello en gång. I varje fall är
detta naturligt för en sicilianare, och
Pirandello är fullblodssicilianare. Ju mer grubblet
tynger honom och ju mer svårigheterna
hopas på hans väg, ju större blir för honom
behovet att i sina verk diskutera sig själv och
bikta om sig själv.
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
