Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pirandello som novellist. Av Gunhild Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunhild Bergh
Pirandello har ett temperament, som
knappast predisponerar till lycka, men givetvis
har hans liv bidragit till att fördjupa den
melankoli man möter redan i hans ynglingavers,
och som är något helt annat än
brytningsårens övergående stämningar. Ännu ett barn
skildes han från sin familj — och det är för
en syditalienare värre än för en nordbo. Som
helt ung rycktes han med i de ovanberörda
politiska kriserna, vilka för honom som för
så många andra unga sicilianska patrioter
blevo till personliga kriser, under vilka deras
entusiasm och tro byttes i desillusion och
trötthet. Efter några års studier i Tyskland
blev Pirandello tvungen att försörja sig som
lärare, trots att han från början hjärtligt
avskydde det yrket. Illa betald och dessutom
nödsakad att bispringa anhöriga levde han
under många år i ytterst knappa förhållanden.
Den enda förklaringen till att han vid sidan
av sin läraregärning hann producera så
mycket ligger i hans ofta muntligt upprepade ord:
»Jag hann inte leva, bara skriva», men vad
han i trots av alla svårigheter skapade mötte
sedan ännu större svårigheter att få tryckt.
Väl tryckt gick det ofta tämligen obeaktat
förbi: först det sista decenniet har bragt
Pirandello full uppskattning inte bara utom men
också inom Italien. Till råga på en rad olika
familjesorger kom så till sist hustruns
gradvis tilltagande sinnessjukdom, som under
världskriget slog ut i full låga.
Om dessa yttre och inre sorger och
svårigheter får man i Pirandellos noveller de mest
direkta bekännelserna. Fanns det redan i
folklivsskildringarna ett bestämt subjektivt
inslag, så äro de av den andra gruppen, som
han skrev åren före och i början av kriget,
ofta inte annat än bikter och dagboksblad.
Denna starkt subjektiva betoning är deras
på en gång styrka och svaghet. Styrka därför
att den som sagt ger det välkända
idéinnehållet ny friskhet, styrka också därför att
den ger även dettas omramning det
upplevdas kraft. Dessa skildringar av gråa
arbetsdagars enformighet, dessa bekännelser om
rebellisk lust att slita sig loss och om pinan att
stå »vid sidan» och se livet glida förbi utan
att någonsin kunna gripa fatt däri, om
hopplös isolering och en trötthet för vilken det ej
finns vila, dessa pinande berättelser om
utslitna män och om sjuka själars vandringar
mot mörkret: deras tristess förföljer en
långt efter det man lagt dem ifrån sig, där-
för att man bakom vart ord i nästan
förfärande grad förnimmer det egna lidandet.
Men svaghet som sagt också, svaghet
därför att om subjektiviteten i en del av
Pirandellos sicilianska noveller gör konturerna
oklara, så förrycker den i somliga av de andra
alla proportioner. Pirandellos senare
noveller äro ofta osäkert byggda, i synnerhet är
början osäker, läsaren förstår inte alltid vart
författaren vill hän, och det förefaller
emellanåt som om han inte visste det själv heller.
Vad som ligger honom om hjärtat att få
sagt är nämligen ibland blott en detalj, ett
par repliker, ett enda uttryck, och det
övriga bryr han sig inte alltid om att
fullt utföra. Icke så få noveller höra in
under typen Niente, en novell som äger en kort
bitter monolog, som bränner sig fast i ens
minne, men där det övriga är vårdslösat och
osammanhängande.
Vidare är det ofta för stor disproportion
mellan de figurer han för fram och de ord
han låter gå över deras läppar. Att
Pirandello, som sagt, sällan frigör sig från sin
provinsiella värld betyder i och för sig
mindre, men dessa små agrigentinare äro även
psykiskt så småvuxna, att deras djupsinniga
resonemang ofta skorra falskt. En sådan
novell som La distruzione dell’uomo t. ex.,
berättelsen om en man som dödar en havande
kvinna, icke av några som helst personliga
skäl, utan därför att han vill med sin
gärning symbolisera sitt hat till
människosläktet och sin önskan att döda Människan, faller
till marken därför, att det inte finnes någon
som helst överensstämmelse mellan mördaren
och det mäktiga problem han foregives skola
brottas med. Så också Caffe notturno, där
den dödsdömdes ångest är lysande skildrad,
men där hans subtila resonemang alltför
uppenbart representera en annan hjärna.
Italiensk kritik har ofta klagat över, att
Pirandellos gestalter äro så blodlösa, att de
äro idéer som han sänder ut i
människoskepnad, men i vilka han aldrig förmår inblåsa
verkligt liv. Själv har han icke utan skärpa
svarat, att han alltid utgår från »levande
bilder», men att han alltid låter dem passera
genom ett filter av idéer, som helt behärska
honom själv. Resultatet blir givetvis
emellanåt detsamma som om han skulle brukat det
förra tillvägagångssättet. Det kan ej nekas,
att man ibland ej ser för sig annat än en
skuggspelsfigur eller en marionett. Och att
man därigenom ej får bevittna ett verkligt
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
