Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Resor från ifjor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
ningsläsning, därest vi under sådan läsning
hade en än så vag förnimmelse av att allt
detta egentligen vore till för att sättas upp
på hyllor, för att någon gång i framtiden
kanske tittas igenom på nytt. En känsla av
stor ohygglighet skulle då ruva över det hela,
och allt skulle tvärt bli oläsligt från början.
Som det är, äro vi däremot fria från sådan
olust, emedan vi veta att alltsamman endast
är till för att utan större eftertanke vila
ögonen på och för att därefter fortast
möjligt på allt sätt kastas undan. Man kan till
och med säga, att en sådan sak som en
tidning får över sig någonting stort och
respektingivande just genom själva den nödvändiga
futiliteten i sitt innehåll, — en sorts
mänsklighetens första råa kladd till sin journal,
nedklottrad timme för timme; eller en sorts
kompass, låt vara kanske ofta missvisande,
krånglande med ett flertal magnetiska poler, men
åtminstone händig och på sitt sätt begriplig,
i stånd att för många i någon mån underlätta
stapplandet från soluppgång till solnedgång;
i varje fall en sak som inte ger sig ut för att
vara stort mera än den verkligen är, nöjd
med att te sig som
a watch and a vision
between a sleep and a sleep.
Det innebär inte någon kritik av en tidning
att efter slutad läsning kasta den i ett hörn
eller förvandla den till trasor, tvärtom är den
gjord för att behandlas så; dessutom
bibehåller efter läsningen dess material en
mångsidig användbarhet. Ser man däremot någon
avsluta sitt studium av en bok genom att låta
den flyga t. ex. ut genom ett kupéfönster
eller in i en kamin, anser man sig utan vidare
berättigad till den slutsatsen att boken ifråga
inte i allo varit vad en bok bör vara; och en
bok som inte duger att läsa, duger till
ingenting alis. Särskilt om den är på över
trehundra sidor och av glättat papper kan man
knappt ens elda upp den: den vill då endast
med svårighet brinna, liksom om den vore
medveten om sin plikt att bestå och försökte
uppfylla denna plikt med tillhjälp av fysiska
kvaliteter, när inte de andliga vilja räcka till.
Med tragisk långsamhet förvandlas den till en
uppsvälld röra av sega svarta flak av kol, som
vrida och skruva sig och inte vilja upplösas
i vare sig eld eller aska, trots eggelser med
eldgaffeln, —- något som åt eldstaden förlänar
en prägel av mörk ödslighet och åt
omröraren en känsla av förfuskad mordbrand.
Det är inte omoraliskt eller på minsta sätt
klandervärt att författa underhaltiga böcker;
det klandervärda och omoraliska i
sammanhang med dylika ligger uteslutande i att läsa
dem. För vederbörande författares
vidkommande förefinnes nämligen alltid den chansen
att han gör så gott han kan och att han själv
mår väl av sin verksamhet. I viss mån
klandervärd kan han endast sägas vara, när han
tror att någon av honom åstadkommen
värdelös sak har något värde; men sådant är mera
en svaghet och tillfällig brist på balans än
något egentligt tecken på fördärv. Det är
sannolikt heller inte något fel att sälja och
publicera underhaltiga böcker: allt sådant är
säkerligen i stort sett en fullt korrekt
hantering, där ingen tvingas att köpa någon gris
i säck. En än så riklig produktion av
värdelös litteratur innebär inte i och för sig något
skrämmande eller skadligt. Tänker man sig
att varje vuxen människa åstadkonime en
roman, varje halvvuxen ett knippe lyrik eller
ett utkast till ny världsordning — eller, för
att hålla oss till resor, att varje i Trelleborg
landad färjepassagerare med religiös
punktlighet skrede till avfattandet av en
resebeskrivning —, så vore därom i och för sig
ingenting att säga: ali denna litterära
verksamhet vore tillsvidare endast en oskyldig
vederkvickelse, lika lätt att försvara som
patience och ordflätor. Sannolikt skulle en
sådan allmän litterär exercis i många fall till
och med kunna vara nyttig, — stärka
försummade själsförmögenheter, medföra förbättrad
självkännedom, öka förtrogenheten med
språket. De åstadkomna sakerna kunde därefter
gärna på ett eller annat sätt distribueras, ges
hort som presenter eller användas till att
möblera bibliotekshyllor med: allt skulle
fortfarande vara fullt i sin ordning.
Först när man ytterligare förutsätter att
dylikt dessutom skulle tjänstgöra som lektyr,
börjar idyllen hastigt mörkna i färgen. Ingen
har någon olägenhet av den ständiga stora
produktionen av skolkrior, emedan dessa
skrivas uteslutande för skrivandets egen skull;
de göra inte anspråk på att läsas av någon,
utom av härdade pedagoger med rött bläck
på knogarna, och existera därför fullt
harmoniskt. Men många böcker äro ingenting
annat än krior på villovägar, saker som enligt
alla förnuftets lagar aldrig borde ha fått
mångfaldigas och som endast genom någon
naturens sällsamma lek råkat hamna i ett
tryckeris kläckningsmaskiner. Det fördärvliga i
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
