Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Resor från ifjor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
rundresebiljett, samt vidare modifierar det
första därhän att man i den ena av de båda
händerna placerar en blocknotes och i den
andra en reservoarpenna, så har man i själva
verket uppradad framför sina ögon hela den
ekipering som direkt låter sig framanalyseras
ur mången resebokförfattares verk. Det är
troligt att därvid ofta mera än så medhafts;
men inga spår därav ha efterlämnats,
antingen av slarv och flyktighet eller av
likgiltighet inför hantverksgöra; kanske också
ibland på grund av den olyckliga konvention
—• inlärd från journalistiken och i många fall
av helt och hållet ödeläggande verkan i
böcker —• som bjuder skribenten att i varje
ögonblick och till varje pris vara, som det
brukar heta, ’medryckande’ och
’underhållande’ på första bästa sätt; ty därigenom bli
endast de mest iögonenfallande primitiva
vt-intryck ansedda såsom värda att
uppmärksammas och omsättas i skrift. Ett sunt och
obekymrat inslag av vad som vid första
ögonkastet gärna ter sig som tråkighet och
långrandighet utgör i själva verket en
integrerande beståndsdel i så gott som ali bättre
litteratur; detta gäller även beträffande
verkligt läsvärda reseböcker — Marco Polo,
Huc och Gabet, George Borrow m. fl.
Böcker däremot, som än så habilt smällts
samman med tanke uteslutande på den
ögonblickliga effekten, bli sällan värda ens
benämningen förströelselitteratur; på sin höjd
kan man karakterisera dem, med ord lånade
från Shakespeares Dogberry, såsom very
tolerablet and not to be endured.
Efter detta försök att skaka av mig
tyngden av ett antal döda volymer kan jag med
lättat sinne vända mig till de bättre sakerna
i högen. Dessa äro trots allt inte så få.
Låt oss ära det som äras bör och börja
med Egypten, det land bland alla som kanske
största antalet människor helst vill resa till
och som också ett stort antal gärna läser
böcker om. Det är Övre Egyptens
riksgudinna, den gamgestaltade Nechbet, med vingar
prunkande i rött och grönt och med en
melon-färgad sol i sina klor, som figurerar på
framsidan av doktor Hanna Rydhs bok
ovanför den välfunna titeln Solskivans land. Det
är något speciellt med solen över Egypten:
den är för det landet långt mera än ett blott
och bart geografiskt faktum eller en religiös
symbol. Den kolorerar för fantasin hela dess
historia på ett alldeles särskilt sätt. Andra
folk och kulturer ha rent fysiskt sett varit
lika solbadade som Egyptens; likväl har hos
dem inte solfärgen uppsugits i allt och stannat
kvar hos allt på något jämförligt sätt.
Babylonien t. ex., kokande alltsedan akkadisk
och sumerisk gryning under minst lika
ursinniga solflöden som Egypten, förblir
märkvärdigt nog för fantasin alltid höljt i ett
ruvande mörker, som inget dagsljus har
någon inverkan på. Även över Assyrien vilar
obevekligt, ali sol och alla magnifika skeden
till trots, någonting liknande ständigt kvar
som dominerande färg, mycket mörkt och
dovt. Fantasin är överhuvudtaget under
läsning av äldre tiders historia gärna böjd att
ofrivilligt se varje land eller varje skede i
någon viss förhärskande färg eller dager,
ibland mycket utpräglad, ibland skiftande och
oviss. Konungaböckernas Palestina ligger i
en tung, mättad dager, som likväl inte har
mycket med solsken att göra, närmast
någonting som sotig purpur. Sidon går i blekfett
och silver; Elam har en ond gulröd färg.
Achemenidernas Persepolis står i djupt,
majestätiskt blått —- himmelsblått och bergblått
—, likväl med rymden på något sätt slöjad
och nattlig, i varje fall inte direkt associerad
med sol. Det minoiska Kreta är klart
emalj-grönt; Peloponnesus har en obestämd blekt
grågrön färg; Attika knappt någon färg alis
på grund av för många detaljer eller för
mycken vit lyrisk påmålning. Ionien är
givetvis ytterst soligt; dock med undantag för
Efesus, som är högtidligt nattsvart, — färgat
för alltid av sin filosofs tungsinne och av
rök från den stora tempelbranden; men det
förnämsta guldåldersskimret i hela Grekland
hänger kring namnet Aigina, jag vet inte
varför. Makedonien är mörkbrunt; Latium
grått som granit och ekbark, eller som
mycket använda legioner. Sicilien har ett
särskilt milt ljus, som länge envist dröjer kvar,
oberört av ali dess historias förskräcklighet,
och som vänligt fläckar av sig till och med
på Dionysius den äldre och mannen med
koppartjuren. Men dagern över Egypten blir
mera gyllene och mera solid, och själva
rymden långt mera konkretiserad, än vad fallet
är med någon annan av historiens
föreställda nejder. Solguden i Egypten är inte någon
äventyrlig vagnlänkare, som ovisst flackar
åstad med ett fyrspann av ostyriga hästar,
utan en man i en båt, som lugnt och
metodiskt stakar sig fram över valvet; han har
så att säga tid och ro att ägna sig åt sitt
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
