Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Resor från ifjor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
dessa och andra liknande instinkter är väl
kända, ofta beskrivna, såtillvida inte särskilt
mystiska. Men vetenskapsmannens sång om
den speciella instinkt som han lyder kommer
aldrig fullt över hans läppar. Naturligtvis
sjunges den i viss mån i någon facktidskrift
i form av diagram, bilagor, statistik och
tabeller, fotografier av skallar och
spjutspetsar, diskurser angående någon nyupptäcfkt
ornamentslinga på någon tropisk skönhets
tatuerade rygg, redogörelser för kollektioner
av baktråg, sköldar, halsringar, benknotor
o. d.; men den blir aldrig uttryckt i termer
fullt begripliga för lekmannen. Och ändå
måste det i grunden vara en förundransvärd
och stark instinkt det rör sig om, en väldig
kärlek, fast efter allt att döma så gott som
omöjlig att uttrycka med emotionell
färgning. En vetenskapsman födes och växer upp
t. ex. i Sverige, viger sig åt sitt kall, forskar
och letar i sitt fack, lever i lärdom i lugn
och ro och verkar inte särskilt överspänd;
men plötsligt är hans mystiska kärlek där:
ett obestämt rykte, en dröm eller vad det kan
vara, säger honom att på ett eller annat
ställe finns det någon ödla med en övertalig tå,
någon ört eller fjäril, någon ablativ,
metkrok, sedvänja, vad som helst; — och strax
vet han att detta är hans öde, att detta måste
uppletas, registreras och bringas hem, kosta
vad det vill. Omedelbart får han på ett eller
annat sätt sin expedition till stånd, drar
åstad, upplever allsköns faror och
besvärligheter, inandas febrar, gnider näsa med
hövdingar, äter vämjeliga födoämnen, håller på
i åratal utan att förtröttas, och kommer så
slutligen lycklig hem med sin drömda sak —
växt, ödla eller skalle. Därpå avfattar han
visserligen ofta en populär berättelse, avsedd
så att säga för folket i hedningarnas
förgård; men det allraheligastes mysterium
avhandlas inte där. Själva den vetenskapliga
driften förblir stum och oförrådd. Är inte
allt detta i grunden högst romantiskt och
hemlighetsfullt? Pilgrimsfärder och korståg
äro rationella och lättbegripliga företag
gentemot detta. Människor som drogo till San
Jago di Compostella för att bli friska eller
få syndaförlåtelse, människor som för tusen
år sen satte skepp i sjön på våra kuster för
att skaffa sig en anständig utkomst genom
att slåss en sommar på Irland eller ta
värvning hos kejsaren i Bysanz •—- sådana
människor ha av någon anledning kommit att
anses som sällsamma varelser, drivna av nå-
gon speciell oro eller besynnerlighet; likväl
voro de högst klara och prosaiska, med
syften begripliga för var och en, jämförda med
dessa svärmiska forskare med ärenden till
jordens utmarker och med ett fundament för
sitt sökande som inte kan reduceras till
enklare element och som inte kan uttryckas i
ord. Längtan efter äventyr, längtan efter det
primitiva, Rousseauanska stämningar och
dylikt: sådant räcker ju inte långt som
förklaring i deras speciella fall. Vetenskaplig
vetgirighet? Visserligen; men det är endast ett
namn, eller på sin höjd en i och för sig
skäligen odifferentierad drift att ta reda på
saker och ting i allmänhet; det är den
speciella driften som är så märkvärdig och
fantastisk — den enes efter orkidéer, den andres
efter bumeranger, den tredjes efter
fladdermöss, o. s. v. Vilken mystisk ursprunglig
valfrändskap har var och en sådan forskare
med sin speciella objektsfär? Men, som
Wordsworth säger:
There is a pleasure in poetic pains
which only poets know;
och det är säkerligen på samma sätt med
vetenskapsmän: även om de aldrig så
mycket försökte, skulle de inte kunna förklara
sina yrkeskänslor för utomstående. De ha sitt
nöje för sig själva; historien om kärleken
till sin vetenskap skola de aldrig kunna
skriva.
Doktor Granvik berättar om natur och
negrer runt Mount Elgon, där det finns en
svensk biologisk station. Negrerna höra inte
längre till den rena naturen i de trakterna:
hövdingar ha redan Fordautomobil och
kavaj ; deras sista etnografiska föremål hålla
missionärer och museimän som bäst på att
slåss om. På Borneo står man sig bättre,
tack vare klimatet och framförallt tack vare
öns nationella sport, som tvingar
missionärer och kollektörer att gå fram med
försiktighet; men huvudj akten är inte längre vad
den varit. Ett verkligt förstklassigt
huvud-jägarsvärd är en ganska invecklad historia,
som säkerligen tar sin rundliga tid att
tillverka, och det finns så många museiväggar
i världen som måste prydas med dylika. En
etnografisk avväpning skall därför efterhand
äga rum med accelererad hastighet, och även
i de mest konservativa huvudj ägarkretsar
skall man småningom stå hjälplös och
tom-händt, — hänvisad, för att få tiden att gå,
till automobilåkning och skräddar journaler.
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
