Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv ensk lyrik
Av Sten Selander
ET ÄR ungefär lika svårt att
förstå varför Ragnar Jändel
brukar räknas till
»proletärskalderna» som varför Dan
Andersson gjorde det. Någon klassens,
massans, det moderna industrisamhällets
diktare är han minst av allt. I hela vår
samtida diktning finns knappt en mer patetiskt
ensam och otidsenlig företeelse än hans
spensliga ynglingagestalt, där han står avsides,
helt för sig själv under en väldig rymd —
på något sätt bortkommen och hjälplös, men
samtidigt fylld av ljus, okuvlig tro och i
grund och botten skapad av segare tåga än
de flesta. När han talar om sitt »trälblod»,
är det endast ett utslag av en omotiverad
mindervärdighetskänsla, som kanske är det
enda klassbetonade hos honom; få äro eljest
lika fria som han, och just nu hyser vår
litteratur knappast någon mer äkta andens
aristokrat.
Talet om hans »trälblod» kan dock också
det bottna i en aristokratisk känsla: oviljan
att förneka sin härstamning och sitt
förflutna. Jändel sticker inte under stol med att
han sedan gammalt är bekant med
fattigdomen och att den bekantskapen satt djupa
märken i hans inre. Minnen från hans
barndom, när han gick där hungrig och inte hade
några skor till skolexamen, komma ofta fram
i hans dikter; men vad som då kan få hans
röst att skälva till av bitterhet är inte
hågkomsten av fysiska umbäranden, det är
tanken på den inre bundenhet och de psykiska
vanskligheter, som följa med svåra yttre
förhållanden. Själva ordet fattig har ingen hätsk
klang i hans mun; snarare får det en
anstrykning av ömhet och vördnad, vare sig han
Fot. Hedvig Olsson.
Ragnar Jändel.
brukar det om sin hembygds hedar eller om
folket i de grå stugorna. Fattigdomen blir
hos Jändel kysk och ljus, man ville nästan
säga evangelisk. Liksom Dan Andersson ser
han i fattigdomen närmast en nåd, som
hjälper oss att inte glömma det enda väsentliga
för jordiska ting och jordiska omsorger; få
ha djupare fattat innebörden i Jesu ord om
hur svårt det är för en rik man att komma
in i himmelriket.
Alltid har det dock inte varit så. Hans
mors trötta, brådskande steg, som han
ständigt hör eka i sitt inre och som nu tyckas
honom sjunga en sång om kämpande tro och
kärlek, ha en gång ljudit för honom som
Ragnar Jändel: Heden och havet. — Släkt och bygd. Tidens förlag.
Artur Lundkvist: Glöd. Albert Bonnier.
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
