Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
ordentligt fri att den ibland upphör att vara
inte bara vers, utan också poesi, och urartar
till idel oartikulerande vrål. Och skulle man
vilja reda ut Lundkvists litterära stamträd,
vore det inte alis svårt att peka på en hel
rad föregångare, från Salomo i »Höga
Visan» till Pär Lagerkvist, Edith Södergran och
Edgar Lee Masters.
Men dylikt kan och bör en man som
Lundkvist växa ifrån; ty han har åtskilliga
konstnärliga tillgångar, som äro värdefullare än
en färdig, finslipad form.
Till att börja med äger han ett konkret,
saftigt språk, fullt av överraskande
vändningar. När han talar om »muskler, glada att
få arbeta som unga maskiner, maskiner med
blanka stållemmar badande i blå olja», så
påminner det visserligen om rysk-tysk
expressionistisk betongpoesi; men den syn,
frasen frammanar, är både friskt sedd och
energiskt fasthållen. Och med uttryck som »jag är
tom som ett övergivet hus» eller »mest av
allt hatar jag den döda trämassan, som när
man hugger slukar stålet utan att blöda», har
han verkligen skapat ursprungligt nya
bilder, som återge ett själstillstånd inte bara
expressionistiskt, utan också ovanligt
expressivt. Lika träffande och originellt är ju hans
bildspråk långt ifrån alltid; men i stort sett
vittnar det ändå om både spänstig fantasi
och konstnärlig ambition, som inte nöjer sig
med de gamla vanliga, utslitna metaforerna.
Lundkvist äger också gåvan att uppleva
världen omkring sig inte som något
vardagligt, nött och likgiltigt, utan som något unikt,
aldrig återkommande, överväldigande friskt
och nytt; han har de hungriga ögon och den
klarvakna sensibilitet, som ständigt finna
något att intressera sig för, se och uppleva.
Därför blir också allting poesi för honom,
från den gamla kvinna, som i »Åldrig Eros»
biktar sin halvt löjliga och helt tragiska
kärlek till en ung man, eller sjåarna i
Stadsgården, och till den unga modern, som ger
sitt barn di på en dikesren mitt i sommarens
böljande, sollysta frodighet, från »de ljusa
sommarnätterna, då kornknarren skärrar och
hästar går i bet på dimmiga ängar», och till
storstadens morgon med »tjutande fabriks-
visslor och ringande väckarklockor, olust och
sömniga svordomar». Han har en lycklig
förmåga att se något vackert, där de flesta gå
blinda förbi — hos en kvinna som plockar
potatis eller hos det oljiga, färgflammande
vattnet i en fiskehamn; och även det som inte
ens i hans ögon kan bli vackert, det som är
enbart beklämmande, pinsamt eller
upprörande, lyckas han ofta återge med sådan
intensitet, att det trots allt får en sorts poetisk
skönhet.
Slutligen har han ett äkta lyriskt
temperament. Ibland kan det nog verka väl
utåtvänt och okultiverat, alltför amerikanskt
hurtfriskt eller alltför folkmötesskränigt; men
plötsligt kunna så helt andra, djupare
strömmar av varm, blommande mänsklighet bryta
fram. Personligen har jag svårt att fatta
något riktigt intresse för bokens första hälft,
där författaren mest skriker ut en obestämd
»livsberusning» och en allmännelig, oklar
hänförelse för något allmännelig^ oklart nytt —
med uppmaningar att bli »ett kopparrött
vrål i den tidiga gryningen» och att »springa
upp överst på stormstegarna och slunga vårt
blodröda jubelskri över världen» etc. Sådant
där har man hört lite för ofta att längre
känna sig road eller övertygad av det, helst när
man inte fullt tydligt får veta i fall det är
fråga om världsrevolution eller om den sorts
kopparröda vrål i den tidiga gryningen, man
själv varit med om att upphäva under
studentåren. Men i bokens senare del, där
betydligt mer nyanserade och mindre
programtrogna känslor komma till tals, är
författaren på ett helt annat sätt till sin fördel. Här
kunna hans rader —■ verser vore ett felaktigt
ord — brinna av indignation, darra av
medlidande och skälva av gripenhet så
omedelbart betvingande, att man helt rycks med.
Artur Lundkvists dikter äro ofta omogna,
osjälvständiga och retsamt skräniga. Men
värre fel kan en debutant ha. De rätta tagen
finnas där, så mycket är säkert; och det är
bra länge sedan en skald redan med sin
första bok så avgjort övertygade åtminstone
mig om att han en gång skall kunna göra
en betydande och självständig insats i svensk
dikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
