Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
tats vägnar. Han är till yrket murare och
har följaktligen goda inkomster. Maria
Sandel berättar nu om hans förnedring och
upprättelse. Det är gärna så i romanerna, att
en vilsegången man räddas genom en
kvinnas kärlek. Men här går det som i den första
Moseboken: Eva frestar och Adam faller.
Kärleken förblindar, den sexuella driften far
åstad med förnuftet. En söndagsmorgon när
Gustav Frejtorp lämnar den lilla lägenhet
han bebor samman med sin giktsjuka mor
och sin syster, får han på gårdsplanen se en
flicka stå lutad över en tvättbalja. Hon är
klädd i silkesstrumpor och högklackade skor,
den ljusa spenserkjolen är uppskörtad för
att inte bli nerstänkt, i halslinningen hänger
ett förgyllt hjärta, similidiamanter gnistra i
bårkammen, på den ena armen bär hon en
silverkedja, på den andra blåmärken efter
ett nyp, ett hål i klänningslivet, antagligen
bränt av en cigarr, snörpes ihop av
majblomman för året. Mannen betraktar kvinnan,
tillägnar sig hennes person med alla dess
detaljer, utom kanske blåmärkena och hålet
på klänningen, och är färdig. Den blåögda
välväxta flickungen är ett skarn, utan andra
behov och intressen än de mest primitiva,
animaliska. Men Frejtorp blir kär och gifter
sig med henne. Det går så galet som det
kan. Hon utvecklas till ett veritabelt
träskdjur; honom lyckas hon visserligen inte dra
ned i den pöl där hon trives, men han
förslappas och förgrovas. Det kommer
emellertid till en vändpunkt, och hans ögon öppnas.
Hustrun har en dag i mannens bortovaro
rest ut i det gröna samman med en karl och
tagit Frejtorps brännvin med sig. Detta är
för mycket för en svensk man. »Levande
klart såg han för sig sin fulla
brännvinsflaska — en karl som tömde den och Ulla
bredvid, kelig, leende åt sitt förräderi. Hans
brännvin! Av stålblänket i hans ögon var
det inte att misstaga sig på vredens
äktsvenska art.» När kvinnan kommer full hem,
är han mogen för skilsmässa. Med tiden får
han en hushållerska, änka efter en major
som det gått illa för, en övergiven kvinna
som måst lämna den klass hon av födsel
tillhörde. Hon hjälper honom på hans väg mot
bildning, och de gifta sig till slut.
Det är grov kost man får i Mannen som
reste sig. På den nivå där händelserna
utspelas är livets innehåll arbete och njutning.
Njutningen är primitiv, den består i mat och
kärlek. Matoset slår emot en från bokens
sidor så som det gör i verkligheten på en
arbetaregata. Det sexuella spelar också en
huvudroll, och författarinnan skyr inte
ämnet. Men det finns inte ett spår av
sensations-makeri i hennes skildring. Ingen politisk
tendens förrycker perspektivet. De få personer
av överklass som komma inom bokens
synkrets äro överraskande sympatiskt skildrade.
En ung pastor hör talas om en gumma som
fått hem ett lass ved, men inte orkar bära
in den och saknar pengar att lega hjälp,
varför den blivit liggande på gården översnöad.
Pastorn går då dit, binder gummans
köksförkläde om sig, bär in och staplar veden, tar
sedan med sig ett fång upp för gummans
fyra trappor och dricker kaffe tillsammans
med henne jämte medfört dopp. Majorsänkan
som gifter sig med muraren är ett exempel
på hur en människa kan finna en annan på
trots av klassfördomar. Den folklige prästen
och den fördomsfria överklasskvinnan äro
båda två av en art som tyvärr är sällsynt
i verkligheten. Men Maria Sandel tror på
dess förekomst. Hon är med ali sin dystra
erfarenhet optimist. Hon berättar om en
pojke som har en odåga till far och en sköka
till mor och som ändå blir begåvad och
duktig. Hon tror »att om den inre halten hos en
människa är äkta, så reser hon sig, om det
så skulle vara ur ett träsk».
Den moderna socialismen har laborerat och
laborerar alltjämt med det sociala missnöjet
och klasshatet; det är oklokt och olyckligt,
ty hat bara föder hat. Maria Sandel är en
osocialistisk författarinna, vad hon tydligen
syftar till är endräkt mellan klasserna. I
hennes roman räcker den som står högre i
förmåga och bildning handen åt den andre, och
denne fattar handen. Det är något av det
bästa hos arbetarklassen som kommer till
uttryck hos Maria Sandel: dess önskan att
öka sin bildning och skapa mänskligare
villkor åt sig. Den vilja till självuppfostran som
man möter hos studiecirklarnas ungdom är
särskilt levande i hennes roman. Man
märker att detta för författarinnan är en helig
sak. Det är inte utan att hon faller litet ur
tonen, när hon talar därom, och uttrycker
sig bokligt och högtravande.
Något större konstverk är romanen inte,
men den är saklig och sann. Dess figurer äro
inga pappersmänniskor, de leva verkligen,
och det kraftigt ändå. I ett kapitel skildras
rent överdådigt hur lyckan kommer till de
fattiga i form av en lotterivinst och hur hän-
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
