Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven ska romaner o ch n o v e l ler
delsen firas med en matorgie. Därur må
citeras:
Ingen undanbad sig kaffekask. Herr Bille satt
uppflugen på byrån och spelade handklaver, och
den värdiga Stina, som tog upp allt för mycket av
det knappa utrymmet, måste in i garderoben när
man började jazza.
Fönsterputsaren skötte värdskapet med stil. Skål,
skål . . . Ulla hade en klädkorg stående utanför
dörren, och den var proppfull med sånt som smakar
gott till en sup. Hon dukade upp, värdigheten
intog hedersplatsen, blossande av värme, munterhet
och smuttande.
Tätt som ärter satt man kring bordet, men det
bara ökade sämjan. Skrattsalvorna sprängde hål i
lampans gula pappersslöja, rödmössorna med ägare
liknade en binge vallmo vajande för vindstötar.
Ölet svalkade, grisfötter, hummer, sillsalat, som
smälte på tungan: kaviaren — skål, skål. Ulla
serverade ångande oskalad potatis och biff med lök,
och när det konstaterades att biffen var
chateaubriand, klirrade fönsterrutorna av hurrarop till
hennes och Stinas ära.
Man kan rekommendera Mannen som reste
sig åt dem som inte känna arbetarklassens
liv och villkor; Maria Sandel upplyser
därom väl så bra som någon annan svensk
författare.
En otendentiös skildrare av arbetarnas liv
tyckes också Gustaf Hedenvind-Eriksson
vara. Det bevingade hjulet är den första av
hans böcker som anmälaren tagit del av;
något apokalyptiskt i stilen har tidigare
kommit honom att rygga tillbaka. Vad stilen
beträffar har den av allt att döma blivit
nyktrare; den verkar på något sätt hemmagjord,
den har en hel del av den konkretion,
friskhet och oförvägenhet som utmärker den
folkliga språkfantasien.
I bokens själva början stöter man på ett
gäng arbetare, som en lördagskväll, då
Hundstjärnan flammar som ett tjärbloss
bortom stormrivna skyar, vandra hem från
en landsvägsstakning mot Kölen. Det är inga
alldagliga människor, man fängslas av dem,
och man läser vidare om dessa dagakarlar,
som likt Selma Lagerlöfs kavaljerer inte
trivas länge på samma ort, slagskämpar och
kvinnotjusare, fattiga, men omsvepta av en
nimbus av äventyr och romantik. De äro i
den moderna industriens, »det bevingade
hjulets», tjänst, de äro legoknektar i en armé
ledd av ingenjörer. De lägga järnvägar i
Norge, borra gruvhål i Ural eller bygga
fartyg i Köpenhamn. »Krokig är de
förskingrades väg, vem känner nästa rasteställe?» Ett
ändlöst galleri av personer drager förbi
läsaren, ofta frappant tecknade, såsom den
hallingdansande Junker Jan eller jättemön
Olivia, marketenterska vid Himlafästet i
Sulitelma. Ypperliga scener följa tätt på
varandra och stegra läsarens förväntan. Men
efter hand tröttnar man på att följa dessa
män, som inte göra något annat än fara från
ort till ort, som mötas och skiljas, glida inom
ens synkrets och försvinna igen. Det är
ungefär samma känsla som den omusikaliske
har, då han lyssnar till en symfoni som hotar
att aldrig ta slut.
En av bokens vandrande riddare säger till
slut: »Det är sant, man har varit som en
tråckeltråd utan knut genom dagar och år.
Och det enda en har kvar av den långa
färden är minnet ... av mångahanda möten och
skilsmässor särskilt. Så befinner en sig
omsider vid det sista raststället på den långa
vägen, och den ena upplevelsen efter den
andra glider förbi ens syn . . .» Orden ha sin
(tillämpning på romanen. Upplevelserna äro
av yttre art, och den röda tråd som binder
dem samman är en tråckeltråd utan knut. Jag
har inte på länge läst en bok, där jag så
mycket saknat das geistige Band, d. v. s.
sammanhang och andligt innehåll, och detta just
därför att här finnas så många ingredienser
till en bra berättelse. Då och då förefaller
det som om författaren önskade se detta
kaos av miljöer, människor och öden under
en högre synvinkel, som om han ville lägga
in något symboliskt i skildringen av det
bevingade hjulets tjänare, men det stannar vid
antydningar som man har svårt att göra
något av. Så mycket förstår man dock att
författaren ser optimistiskt på den maskinella
utvecklingen; i ett motto till boken talar han
i Uppenbarelsebokens stil och anda om
ingenjörernas underverk: »avståndets
förkortande för att vinna större sikt, övervinna
för att övervinnas och sträcka vingarna
vidare mot nya höjder». Det är den
västerländska maskinmänniskans syn på saken, uttryckt
på poetiserande prosa. Buddhisten skulle
säga att den sinnebild som vi möta överallt på
våra kommunikationsverk (det bevingade
hjulet med det elektriska stålknippet)
betecknar Tingens hjul, vid vilket människorna
äro kedjade.
En författare, som också vet vad
kroppsarbete vill säga och som med förkärlek
skildrar arbetare, sjöfolk och fattiga norrlands-
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
