Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ello ene Delacroix
Dante och Virgilius i Inferno. 1822.
Musée du Louvre-
tcur d’äme. Jag undrar om icke numera
de mest hänförda läsarna och beundrarna
av Dagboken äro att finna bland
skriftställarna snarare än bland konstnärerna.
Utan att förbise de talrika sidor där
Delacroix har nedkastat sina reflexioner
över sin konst, över de mästare han
beundrar, över sina egna utkast till
kompositioner, sätta vi ändå det högsta värdet
på allt det som i form av flyktiga tankar,
subtilt genomförda analyser, allvarligt
resonnemang eller skissartade antydningar
i denna underbara bok ger en uppriktig
bekännelse, utan genomtänkt form, om
hans moraliska, andliga, intellektuella liv.
Man tänker på Stendhal, som var vår
målares vän, på Henri Frédéric Ami ei,
på Benjamin Constants Cahier rouge, på
Maine de Birons Journal intime.
Delacroix’ dagbok skulle vara oändligt
värdefull, även om han liksom Amiel icke hade
skapat något annat än sitt eget liv. Hur
mycket skall den då icke betyda, när
författaren dessutom är en stor konstnär?
Denne store man drömde alltid om
universaliteten. I detta liknar han
renässansens mest berömda mästare. Han
berättade för Piron, sin förste biograf, att han
i sin barndom hade tänkt bliva musiker,
och detta är ingenting överraskande för
den som kunnat uppfatta den musikaliska
kvaliteten i hans färg, den på samma
gång kunniga och inspirerade
orkestrering vari han i sina bästa dagar
överträffar själve Rubens. Den 11 maj 1824 skrev
han: »Jag ville så gärna vara skald!»
Sedan tillstod han öppenhjärtigt både i brev
till sina vänner och i sin dagbok, att hans
poetiska försök strandat, ty han har redan
en självkritik som dömer utan illusion.
Men är det icke ett tecken på andlig
storhet att, om också blott vid en viss tid-
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
