Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Palo i ’J åmot
punkt i ungdomen, tveka emellan olika
användningar av sina gåvor? Poesi,
musik, måleri, vilken av dessa gudinnor är
den skönaste? Det är i varje fall naturligt
att den store mannen, även när
ålderdomen rådde honom att sträva mindre högt,
endast med smärta tvingar sig att avstå
från det ena eller det andra, som han
känner sig i stånd att koncipiera och
fullborda. Två gånger läsa vi i dagboken
anteckningar om det löjliga i
begränsningen.
Den man som i hela sitt liv bara sitter och
sticker hål med en synål .. . De stora männen
ha kunnat göra allting, då de velat . . . Själen
är en ficka som utvidgar sig ju mera man
stoppar ner i den.
På ett annat ställe skriver han: »Den
verklige konstnären känner hela naturen.»
Han själv kan verkligen göra allting, den
epiker och lyriker som målat
Sardan-apalos och Korsfararna, den dekorative
konstnär som så storartat smyckat Palais
Bourbon, Luxembourg och Saint-Sulpice
är också en stor landskapsmålare, icke
blott i bakgrunderna av sina väldiga
kompositioner, utan när han i akvarell eller
olja målar skogarna och fälten eller
havet sett från en hög klippstrand; det är
han som gjort Kaminen, vilken kommer
oss att tänka på Chardins Vattenbehållare,
och om han hade velat, skulle han som
målat Greve de Mornays rum kunnat tävla
med de små holländska mästarna, en Pieter
de Hooch eller till och med en Vermeer.
Redan i ungdomen, då Delacroix sökte
näring för sin lyriska fantasi varhelst
han kunde och icke i sitt eget land fann
några stora skalder — annat än
Chateaubriand, på prosa —• spejade hans blick
efter tecken på avlägsna himlar, liksom
nästan alla gjorde på hans tid. Goethes
berömmelse lyser över Europa. Lörd
Byron tjusar ali ungdom. Delacroix undgår
icke dessa inflytelser, lika litet som Mus-
set, Stendhal, Mérimée eller
Sainte-Beuve gjorde det. Det är icke av en
slump som dessa namn nämnas i
sammanhang med vår store målares. De äro
de män med vilka han underhållit
vänskapsförbindelser, för vilka han uttalat
en verklig intellektuell beundran, ibland
större, ibland mindre. Men varken
Musset, Stendhal, Mérimée eller Sainte-Beuve
överlämnade sig utan reservation åt den
romantiska berusningen. De funno hos
Dante, Ariosto och Tasso, det latinska
snillets härolder, ett slags motgift mot
budskapen från Tyskland och England.
Bådadera ha alltid spelat en stor roll för
den kritiska "intelligensen. Det är onödigt
att bevisa detta för- Sainte-Beuves
vidkommande. Det är sant också
beträffande Stendhal och, fast man icke genast
tänker på det, beträffande Musset. Valet
av vänner är alltså betecknande.
Som motvikt finna vi också fiendskap
eller åtminstone misstro. Balzac irriterar
Delacroix. Lamartine gör på honom
intrycket av ett barn som sjunger. Sand
—- »den stackars Aurore», som han ofta
kallar henne i dagboken, — för henne
har han en gång känt ett nyckfullt
svärmeri, och han är alltid av gott hjärta
hennes vän, men den oroliga kvinnans
böcker fylla honom med medlidande.
Återstår fursten och anföraren och
halvguden : Hugo och Delacroix betraktade
varandra på avstånd liksom stormakter,
vilka äro alltför försiktiga för att
förklara krig, men hos vilka freden icke
fostrar sympati.
Den ende verklige romantiker, som
Delacroix uppriktigt älskade och
beundrade, var Chopin: »min käre lille Chopin»,
skriver han nästan var gång han
sysselsätter sig med honom i dagboken. Han
hyser verklig ömhet för mannen och även
för talangen. Men vi få icke glömma att
om det finns en konst där affekten, det
outsagda, det suggererade, det subjektiva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
