Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa til Jam o t
Huru därmed än må vara, det som
framför allt intresserar oss i hans
samtids skvaller är den återverkan det
kunnat ha på Eugène Delacroix. Vi skola
blott beundra honom dess mera, om vi
förmoda att han led djupt av det (ty han
dyrkade sin mor; han talar flera gånger
i Dagboken om denna »högt älskade mor»,
avliden när han bara var sexton år) och
om vi tillägga att han ingenting, absolut
ingenting röjt av de starka och stridiga
känslor som borde upprört honom. Har
han vetat eller gissat något, så har han gjort
allt, i den mån det var honom möjligt, för
att indiskretionen icke skulle få något att
slå ned på. Dagboken nämner icke
Talleyrand mer än en enda gång, och det alldeles
tillfälligt.1 Däremot nämner Eugène flera
gånger Charles Delacroix med tillgivenhet
och aktning. Den 12 september 1822
nedskriver han på Louroux, efter ett samtal
med sin bror, i dagboken sin önskan att
alltid komma ihåg två tillfällen, då hans
»aktningsvärde fader» givit prov på ett
överlägset hjältemod. Han höll icke
vidare av sin syster, madame de Verninac,
och han hade med henne och hennes man
några tvister, sådana som kunna
uppkomma i nästan varje familj. Emellertid
behöll han alltid hos sig, efter år 1827, då
hon dog, Davids vackra porträtt av
henne. Vad hans broder generalen beträffar,
betygade han ständigt, både under hans
livstid och efteråt, sin tillgivenhet för
honom. Han ombesörjde personligen den
gravsten han lät uppsätta på kyrkogården
i Bordeaux, där den forne
konventmedlemmen vilade; och liksom om han hade
velat ge ett avgörande svar på de tvivel
åtskilliga hyste, författade han en inskrift
1 Det kan dock nämnas att André Joubin
känt igen Talleyrand på ett blad i en
skol-skrivbok från 1814. Den unge Eugène, i smyg
klottrande en silhouett av den store
statsmannen, som kanske står honom närmare än han
tror, — vilket uppslag för fantasien!
på stenen, som skulle kunna förtjäna att
citeras ordagrant. Den har en ståtlig
formulering och ett allvar som ge den en
romersk klang. Den visar liksom så
mycket annat från Delacroix’ hand, att han
hade dragit varaktig fördel av de
humanistiska studier, om vilka han senare
talar med så mycket sunt förstånd och så
god urskillning.
Likheterna mellan de båda stora
målare, vilkas namn jag ställt bredvid
varandra, stanna icke vid misstanken om en
lysande oäkta börd. Världsman liksom
Rubens, var Delacroix liksom han en
flitig arbetare. Deras fantasirikedom skulle
icke utan ett noga och till och med
strängt ordnat liv ha räckt till att
förklara tillkomsten av så många mästerverk i
alla genrer. Beaudelaire har bevarat ett
värdefullt vittnesbörd av konstnären själv
i denna punkt.
Förr i världen, i min ungdom, bekänner
Delacroix, kunde jag icke sätta mig till arbetet
annat än när jag hade utsikt till något nöje på
kvällen, musik eller en bal eller vilken annan
förströelse som helst. Men nu är jag inte längre
som en skolpojke, jag kan arbeta oavlåtligt och
utan förhoppning om en belöning. Och sedan,
tillade han, om ni visste hur lätt tillfredsställd
och belåten man blir med avseende på nöjen,
efter ett träget arbete! Den som väl använt sin
dag kan vara benägen att finna tillräcklig esprit
hos stadsbudet i hörnet och spela kort med
honom.
En dylik disciplin, som Delacroix i
mognadens år leende talar om, har
säkerligen förutsatt självbehärskning och
viljestyrka hos en obändig natur. Den 31
januari 1850 innehåller Dagboken dessa
ord: »Försumma ingenting av det som
kan göra er stor, skrev den stackars Beyle
till mig.»
Delacroix blev icke belönad med den
berömmelse och den rikedom, som
slösades på Rubens. Olyckliga spekulationer
hade ruinerat hans familj. Charles
Delacroix hade dött som prefekt över Gironde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
