Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa ti l Ja mo t
överlägsen mänsklighet. Denne grand
seigneur, som levde ytterst enkelt, har
därigenom blott så mycket mera blottat
det aristokratiskt förnäma i sin ande och
sin karaktär. I honom hälsa vi en av de
privilegierade, sällsynta personligheterna,
en av »Guds gunstlingar», som han själv
kallar dem på de sista sidorna i sin
Dagtok:
Gud är inom oss, skriver han. Det är denna
inre närvaro som låter oss beundra det sköna,
som gör oss glada då vi handlat rätt och som
tröstar oss över att vi icke få dela den
orättfärdiges lycka. Det är utan tvivel han som
skänker inspiration åt snillena och som låter
dem fröjdas vid åsynen av sina egna verk. Det
finns dygdiga människor, liksom det finns
snillrika människor, bådadera äro inspirerade och
gynnade av Gud-
Detta privilegium som han åtnjutit och
som för oss är upplyftande att betrakta,
bevisar — tvärt emot en alltför utbredd
åsikt, som drager ned konsten till våra
yttre sinnens nivå — att intelligensen i sin
renaste och högsta form icke motverkar
den plastiska fantasien utan kan bo
samman med den hos en stor konstnär. Det
som man i våra dagar helst kallar
intuition, är det icke den verkliga
intelligensen, den som är Guds skönaste gåva till
människan, den som mest liknar den
föreställning vi kunna göra oss om den
gudomliga visheten? Ty Gud resonnerar
icke, hans intelligens är på samma gång
ögonblicklig vision och ögonblicklig
skapelse.
Det sällsynta och storartade privilegium
som skänkts Eugène Delacroix medförde
med nödvändighet en del svagheter, den
lösepenning som är gemensam för ali
överlägsenhet. Mellan konceptionen och
förverkligandet fanns det ibland hos
honom det slags tafatthet, som gör att
Rubens har något av ei Greco, någonting
som liknar en avbruten flykt, ungefär
som hos hans samtida Berlioz, en annan
stor diktare, mera diktare till och med än
musiker, vilken liksom Delacroix strävar
efter att förena Virgilius och
Shakespeare : en disproportion mellan tanken
och instrumentet. Denna svaghet, om
man får kalla den så, markerar ännu en
likhet mellan de båda mästarna och
förringar ingendera.
Men i mästerverken, som äro talrika
och olikartade, vilken magisk charm,
vilket oförklarligt mått av storhet finna vi
icke i dem! Låt oss till slut läsa om de
meningar i Dagboken som lika väl kunna
tillämpas på målaren Delacroix som på
Delacroix analytikern, psykologen och
moralisten:
Att helt och hållet överlämna sig åt sin själ.
Att skänka sig själv den allra högsta lycka,
den att visa sin själ under tusen former, att
låta andra få del av den, att studera sig själv,
att måla sig i sina egna verk. Att lägga en
själ till de många som målat världen på det
sätt som varit deras eget... Din själ skall
också få sin tur . . .
Ja, Eugène Delacroix’ själ fick sin tur;
den har för alla tider riktat det arvegods
som tillhör alla människor och var
människa, den egendom som under ett helt
sekel blott ökas med några få sällsynta
skatter.
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
