Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Till 70-årsdagen den 20 november. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selma Lagerlöf
Mårbacka, Selma Lagerlöfs barndomshem. Oljemålning
av Christoffer J. Wallroth. 1903.
Tillhör dr. Selma Lagerlöf.
prägel av vetenskapernas frammarsch.
Sagan var verkligen husvill, så som Selma
Lagerlöf skildrar det i den
självbiografiska skissen. Den avvisades överallt.
»Människorna hade många viktigare ting att
tänka på.» Men på Mårbacka, det gamla
stället med dess stämning av präst- och
herrgård, dröjde den ännu i de små
salarna, under de höga träden. För den unga
flickan levde hjältarna i Tusen och en
natt, i Walter Scotts romaner, i Snorre
Sturlasons kungasagor, men också på
närmsta håll som värmländska kavaljerer
i sägnen och verkligheten. När omsider
tanken vaknade hos henne att skildra och
odödliggöra dessa sistnämnda, fantiserade
hon ett tag om att skapa ett galleri i stil
med Bellmans dryckesbröder och
Runebergs krigsbussar. Tidens nyktra och
metodiska anda nådde emellertid också
henne och strävade att få bukt med henne.
»Ehuru hennes hjärna var överfylld av
historier om spöken och vild kärlek, om
undersköna damer och äventyrslystna
kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn,
realistisk prosa.»
Då fann ho.n en författare, hos vilken
hon lärde sig att man kunde skriva på ett
annat sätt än de samtida realisterna. Det
var Thomas Carlyle, vars urkraftiga språk
alltjämt förmådde att rycka sinnena med
sig. Selma Lagerlöf har berättat att hon
som elev vid Högre lärarinneseminariet i
Stockholm från dess bibliotek lånade ett
exemplar av Ön Heroes, Hero-worship and
the Heroic in History, som bar Fredrika
Bremers namn på omslaget. Det var 1884,
samma år som Urban von Feilitzen,
enligt vad de litterära annalerna uppge,
erhöll nämnda bok i gåva av en vän och i
brev till Ellen Key diskuterade dess
förtjänster. Carlyle, som så lidelsefullt be-
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
